Jag har funderat och funderat och funderat på mig och min sambos relation. Vi har haft en passionerat, stormigt förhållande, vi har känt stark åtrå och attraktion till varandra, vi har varit förälskade, vi har älskat varandra, men har vi verkligen varit kära i varandra? Kärlek kan vara destruktivt och den kärleken har vi nog haft en del av, men den goda kärleken då. Den kärlek som gör att man växer, att man vill bli en bättre människa, att man bara vill den andra väl. Har vi haft den sortens kärlek? Jag vet inte i dagsläget om vi upplevt detta, någonsin? Skrämmande eller hur. Eller så är jag så förblindad av stundens allvar att jag inte kan se längre än näsan räcker. Den destruktiva kärleken tar kraft och energi och den goda kärleken ger energi. Har vi gett varandra energi? Det kanske är så att varje relation ibland kräver mer energi än den ger. Är vi i så fall onormala?Vi diskuterade detta i morse. Det kände som om jag kommit till någon insikt om vår relation kl. 21.39 på tisdagen den 10 april, 2007. Att vi kanske aldrig gett varandra styrka, vi har varit nyförälskade i omgångar och bara det gör ju en stark, men sen då? Hur bygger man vidare? Vi har bestämt att vi ska bo på varsitt håll ett tag för att få distans. Hennes mor har en tom lgh som vi kan nyttja. Jag vet inte om det kommer att lösa något, men det är värt ett försök. Vi måste hursomhelst gå till botten med problemet och se om vi verkligen är bra för varandra. Jag har känt ett lugn och en harmoni i vår relation, i alla fall sedan januari när jag fick ordning på min papparoll. Men kan den ena parten uppleva ett lugn samtidigt som den andra absolut inte gör det? Ja, vi behöver tid från varandra för att kunna reflektera över läget. Är vi rätt för varandra? Men om man sen tittar sig omkring på sina vänner och deras relationer kan jag inte säga att de verkar speciellt lyckliga. Ibland kanske, men de skrattar sällan ihop, de tar sällan på varandra, de visar sällan varandra uppskattning, etc. Är dom då rätta för varandra? Eller forsätter de p g a trygghet, rädsla för ensamhet, rädsla för alla vänners reaktioner, osv? Eller är det vi som ställer så höga krav på vår relation att det helt enkelt inte kan fungera? I hur många relationer kan man se att de ger varandra trygghet, kraft och energi, oftast hör man motsatsen. Det är bråk om än det ena eller det andra, det är svartsjuka och misstro, det är gräl och konflikter, och det är svårt att se varför de fortsätter?Men om man då ska leta efter den person som kan göra en hel, och ge trygghet, och energi, och kraft, och lycka då kanske man får söka i evighet? Eller ska man bara acceptera lägetr när det är OK?

Vi har haft ett väldigt stormigt förhållande som byggt mkt på åtrå och passion. Om därför åtrån försvinner är vi därför chanslösa. Men om relationen byggt på åtrå och passion kanske dn inte varit odelat positiv. En relation kan mkt väl vare desktuktiv och stjäla energi. Att kunna slappna av och tycka som sig själv när man är med sin partner kanske är en förutsättning? Har vi inte byggt något mer, vi blev gravida ganska snabbt efter att vi hittat tillbaka till varandra efter ett års uppehåll. För mig kändes det som att jag hittat hem, att hon var den som skulle rädda mig från helvetets käftar. Jag var utled på att söka, att tvivla, att inte veta. Nu startade livet på nytt, inte oproblematiskt, men ett helt annat djup. A. föddes och jag fick en känsla av att livet fördjupades. Från ett svartvit komedi till ett färgsprakande drama, men jag kunde dela detta drama med den jag älskade. Jag tyckte vi hade hittat harmoni och trygghet hos varandra, att vi kände oss starka tillsammans, att det var vi mot världen. Så har tydligen inte min sambo känt det. Men hon var så underbar för några veckor sedan. Skrev kärleksfulla SMS och pratade sådär som bara hon kan göra. Så vad hände? Hon säger nun att hon tvekat en längre tid. Varför har jag inte märkt det? Och varför har hon då varit så kärleksfull? Jag påminnde henne om hennes far. Luktade likadant, var stor och stark, jag skulle beskydda henne från det onda, men det blev inte så. Hon fick analysera mig att ta mina problem på sina axlar. Det gjorde hon så gärna för det har alltid varit hennes roll. Hon kanske helt enkelt ät dödstrött på denna roll? Hon är dödstrött på att ta hand om, att tycka synd om, att ha dåligt samvete, att vara destruktiv. Det är kanske så att hon håller på att göra upp med sig själv och då finns det ingen plats för mig längre. Hon orkar inte bry sig om mina problem och bekymmer, hon kanske bara vill vara? Kan det kanske vara en 30-års kris? Hon har varit ute och festat till sex på morgonen, hon har köpt ungdomliga kläder, hon kanske känner att livet rinner iväg och att hon inte hänger med? Jag vet inte och inte hon heller? Men har vi någon chans, med de förutsättningar som vi har? Har hon redan försvunnit, hon säger att det inte är så, men om problemen är så grundläggande så vad ska vi göra?vet inget längre........

Sist vi pratade, jag och min sambo, så påstod hon att hon kanske var kär i tron på vår kärlek. Att hon kanske var kär i den romantiska illusionen bestående av en lycklig kärnfamilj, hus på landet och många barn. När vi pratar gör det ont eftersom hon inte vet. Ibland får man höra att det kanske ordnar sig, ibland känns det helt dött. Vi hade en bra dag igår, i alla fall i början, jag kände mig stärkt efter mina funderingar på söndag kväll. Jag hade insett att om det värsta händer vår relation, d v s att vi separerar, så är det ingen katastrof. Det kan säkert bli ett gott liv ändå. Vi kanske kan bli lyckliga på varsitt håll, men alltid vara vänner. Med dessa tankar tog jag dagen med storm och städade hela balkongen och delar av vinden. Jag kände mig tom upprymd, hon märkte nog det och vi pratade som förr och tog lite på varandra, pussades och kramades. Men plötsligt blir hon som kall igen och försvinner. Hon skulle träffa en kompis vid tretiden och innan dess var vi ute med A. och gungade. Efter tre rullar hon iväg med A. och innan hon går får jag en kyss. Läget kändes nästan helt OK, men i min ensamhet går jag o grunnar på situation och blir alltmer frustrerad. Hon kommer hem först halvåtta och då har A. redan somnat i vagnen, utan välling. Det blir ett jävla sjå att få henne i säng och vid niotiden sover hon. Då kommer min reaktion. Skulle vi inte umgås nu sista dagen på påskledigheten? Det blir ett gräl och det är aldrig riktigt bra för då känner nog båda att detta är fan inte roligt. Och båda vill nog bryta upp, vi lugnar ner oss och samtalar i en annan ton, men kommer ingenstans för hon vet inte. Hon vet inte om hon är kär i mig, hon vet inte om hon har gett upp redan, hon vet inte vad hon vill....Vi går och lägger oss arga på varandra och jag känner att om vi fortsätter såhär är det kört. Vi kramas lite och det känns lite bättre, men samtidigt kommer känslan att hon inte åtrår mig längre. Jag lyckas till slut somna, men vaknar mitt i natten av att hon inte ligger bredvid mig i sängen. Hon sover i A. rum och A. sover i vårt rum. Har vi redan förlorat? Om vi inte sover ihop, om vi inte tar i varandra, då måste det vara kört. Vi säger inte pussi telefon längre, vi slutade med det för två dagar sedan. idag har vi inte pratat i telefon överhuvudtaget och ikväll skulle hon ut med en kompis, sen åker hon till Sthlm på tors. Är vi redan förlorade??med kärnfamilj, hus och fullständig harmoni.

Så har vi verkligen varit kära i varandra, eller har vi varit/spelat kära för att vi har fått barn ihop som stämmer bra överens med vår romantiska vision? Att reda ut denna problematik är ingen lek. Men vi kanske ska separera att tag för att få tid att sakna varandra och reflektera över situationen. Min ångest är betydligt dämpad o jag börjar undra om det stundande bröllopet tagit musten ur oss båda. Och kanske tom med så att jag också känt av allvaret med ett bröllop, men att jag bara kört på utan att tänka. Nu har jag börjat tänka och på något sätt så känns livet lättare nu, i alla fall för stunden. Jag kanske inte varit säker på om detta är rätt, men utan att reflektera bara fortsatt. Tänk om hon har rätt? Att vi kanske aldrig varit riktigt kära och njutat av varandras sällskap, vi har istället byggt vår relation på en ständig destruktiv kamp som tagit istället för gett energi? Vet inte något längre??

Igår morse kändes det som att jag förlorat henne. Vi pratade lite och det kändes bättre. Så länge det finns hopp känns det OK, men när hoppet försvinner känns det fruktansvärt. Allt blir meningslöst och grått, allt glädje och lust försvinner och klumpen i magen bara växer. Det gör ont i hjärtat och ångesten är nästan total. Man blir nästintill förlamad. Men sen pratar vi lite och då känns det plötsligt lite bättre, hon säger att det finns en chans, men att hon behöver tid. Hur mkt tid då?Sen plötsligt så händer något när jag står i tvättstugan. Jag hänger upp hennes jeans och tröjor och inser att det här slipper jag i alla fall om vi separerar. Jag slipper gnäll, jag slipper diskning av hennes tallrikar, jag slipper det dåliga samvetet att inte maten är klar eller att jag inte plockat undan A:s leksaker. Den ångest jag känt kanske inte handlat om kärlek utan om rädsla. Rädsla att bli lämnad, rädsla att bli ensam, rädsla att bli övergiven? Plötsligt blev jag på bättre humör. Det kanske vore skönt att bo ensam. Det har jag gjort så mkt tidigare. Om vi fortfarande kan vara goda vänner och bo nära varandra så kanske det kan funka utmärkt med A. Och sen friheten man får varannan vecka, tänk på den. Hon kanske haft rätt hela tiden. Vi kanske inte har varit riktigt kära, vi har varit passionerat förälskade under en lång tid, ja, vi har gett varandra intellektuell stimulans, ja, vi har gjort varandra lyckliga till och från, ja, men har vi varit kära i varandra? Sen är det i sammanhanget viktigt att definiera kärlek. Man kanske är så bortskämd av tron på den romantiska kärleken att man ställer alldeles för höga krav? Hursomhelst känns livet mkt lättare nu. När det "mest" tragiska som kan hända oss är att vi separerar och att det inte är någon katastrof blir det plötsligt lättare.

Att stanna upp i tillvaron och reflektera kräver sin "man". Tänk om man upptäcker att man är missnöjd. Det krävs ofantligt mkt kraft för att kunna bryta sig loss och förändra sig själv i grunden. Kanske beror det på ålder och livssituation, men är man fast i tvåsamheten som hela samhället är uppbyggd runtom så krävs det mkt för att bryta upp. Det är en väldig jobbig process, men kanske nödvändig? Det innebär samtidigt att man aldrig kan vara säker på någonting och så är kanske livet, men att aldrig kunna förlita sig på något blir olidligt. Man måste lita på någon, man måste hålla något för fast annars blir man galen. Ett giftermål kan leda till en tankeställare

Hej Dagbok,Jag tror man måste bestämma sig för vem man vill leva med. Det kommer alltid att dyka upp människor som man attraheras av och kanske vill lära känna närmare, men är gräset verkligen grönare på andra sidan ån? Att ta ett beslut och bestämma sig för att man ska leva ihop kräver mkt eftertanke, men när man väl gjort det känns det ganska skönt. Man slipper att hela tiden gå och fundera på om man gjort rätt, eller om personen man bestämt sig för att leva med verkligen är rätt? När man väl bestämt sig så innefinner sig ett lugn och en tryghet samtidigt som intresset för andra avtar. Det är en väldigt härlig känsla och precis så kände jag för några veckor sedan. Jag hade kommit in i min papparoll och börjat njuta av den, min sambo hade fått fast jobb, vi hade precis skaffat en större lägenhet, vi fick barn för lite mer än ett år sedan och skulle gifta oss till sommaren. Livet hade tagit rätt riktning. Det fanns tid att njuta och slappna av när dödsdomen faller. Min sambo börjar känna tvivel. Jag trodde vi gjort oss av med allt tvivel när vi bestämt oss, men så lätt gick det tydligen inte. Nu befinner vi oss i någon bergodalbana. Ibland känns det bra ibland riktigt uselt. Igår pratade vi om kärlek. Är vi fortfarande kära i varandra eller har vår relation byggts på passion, åtrå och intellektuell stimulans? Finns det inget djupare än det? Jag tycker det, men min sambo upplever att hon inte känner tryggheten, att bara kunna vara i vår relation. Vad svarar man på det? Vi har diskuterat familjeterapi, men om vår relation är så ytlig så kanske det är meningslöst? Jag hoppas inte det för A. skull. A. känner givetvis av spänningarna fast hon är så liten. Det ger oss båda dåligt samvete. Min sambo tycker också att vi stjäl energi från varandra när det ska vara tvärtom. Att komma hem ska vara ett stöd där man kan hämta kraft inför den yttre verkligheten. Där har vi nog misslyckats, vi har också misslyckats med att underhålla kärleken. Det har jag förstått nu. Kärleken är som en eld som behöver bränsle för att inte slockna. Har vi någonsin varit riktigt kära i varandra? Och hur höga krav ska man ställa på livet och sin partner? Jag är otroligt frustrerad och ledsen för jag har inga bra svar. Jag vill satsa allt, framför allt för min dotters skull, men tänk om vår relation bara varit passion? Just nu känns det OK, men för bara någon timme sen så var det kaos i mig. Ilska, svek, sorg, blandat med ångest. En stor klump i magen som inte vill ge vika. Men plötsligt känns det lite bättre, men hon är så långt borta. Hon är så svår att nå ibland. Hon behöver tid. Jag vill resa tillbaka i tiden och göra om det som gått fel, varför såg vi inte detta tidigare? Jag fick detta SMS för bara två veckor sedan när min sambo var i GTB: "Hej min älskade Man! Vad har du för dig? Vill bara berätta att jag e så glad att du finns i mitt liv. Älskar allt som e du..."Det måste ju ha betytt någonting, men hur kan det vara så annorlunda nu? Har hon en personlig kris, eller är det relationen som det är fel på? Vi pratar om att separera tillfälligt för att få tid att tänka, men det gör så jävla ont... Och vad fan är kärlek?

Men hur höga krav ska man ställa på livet? Det kan inte vara perfekt jämnt. Och man kan inte dra när det blåser om knuten, men var går gränsen? Hur olycklig ska man vara för att ge upp? Jag var nöjd med min livssituation, hade fått ordning på livet, fått ett intressant jobb, träffat en underbar kvinna, vi hade fått barn ihop, vi hade skapat detta ur intet. Jag var pappaledig och hade börjat njuta av det vackra vädret när chocken kom och livet rämnade. Det förbannade tvivlet var tillbaka, jag hade för länge sedan slutat med tvivlet. Jag var fruktansvärt less på tvivel. Men tvivlet kom inte från mig utan från min sambo.Hon var inte säker längre. Och nu mitt i allting kan jag se tillbaka, bara några dagar, hur lycklig jag varit. När man håller på att förlora någon så inser man hur mycket den här personen betyder. Hon behöver tid. En klassisk kommentar, men jag vet inte hur jag ska hantera detta? Hur ska jag vara under den Tiden? Ska jag vara som förut, det funkar inte, ska vi sova ihop, vet inte? Och hur lång tid handlar det om? Varför? Varför? Varför?Men vad vill hon? Hon vet inte vad hon känner längre, allt har gått så fort säger hon. Vi älskar varandra det står klart, men är vi kära i varandra? Hur nöjd ska man vara för att fortsätta och hur missnöljd ska man vara för att bryta upp? Jag trodde det var vi för evigt.......