Just nu känner jag mig som en fasad utan djup. Jag ska försöka beskriva närmare. Alla spelar vi olika roller i olika situationer, kanske mindre när man blir äldre, men ändå. Bakom dessa "fack" av personligheter eller roller finns jaget. Det problem som jag upplever nu är att jag inte finns. jag vet inte vad jag är? Jag är bara dessa olika roller. Nu ska jag ta fram den intellektuella och djupa, nu ska jag ta fram den grabbiga sidan, nu ska jag vara nere, nu ska jag vara utåtriktad, etc. Men jag då? Vad är jag? I familjen och med de närmaste borde man kunna visa jaget, men då måste man veta vad det är. Jag tror min sambo söker mitt jag för att finna trygghet och jag kan inte ge henne det för att jag inte vet? Har vi någon chans att lösa våra problem om inte jag löser mina först. Det är förmodligen en process på flera år och just nu har jag ingen aning om var jag ska börja. Jag förlorade mig själv redan i tonåren när mina föräldrar gick skilda vägar, den goda sonen rollen blev min. Den som tog hand om sin handikappade mor, stöttade henne och spelade stark. Min sorg och saknad bearbetades inte. Om jag visade att jag var ledsen så skulle situationen förvärras, i alla falla trodde jag det. Att spela den rollen under en kort tid hade säkert inte ställt till så mkt problem, men när åren gick blev den rollen mitt nya "jag". Det var en roll jag inte trivdes med men jag hade inget val. Går det att hitta den förlorade pojken eller är det fel väg att gå? Den goda son rollen mångfacetterades med tiden och växte och nu har jag ett antal roller, men inget jag.Hej då