Men hur höga krav ska man ställa på livet? Det kan inte vara perfekt jämnt. Och man kan inte dra när det blåser om knuten, men var går gränsen? Hur olycklig ska man vara för att ge upp? Jag var nöjd med min livssituation, hade fått ordning på livet, fått ett intressant jobb, träffat en underbar kvinna, vi hade fått barn ihop, vi hade skapat detta ur intet. Jag var pappaledig och hade börjat njuta av det vackra vädret när chocken kom och livet rämnade. Det förbannade tvivlet var tillbaka, jag hade för länge sedan slutat med tvivlet. Jag var fruktansvärt less på tvivel. Men tvivlet kom inte från mig utan från min sambo.Hon var inte säker längre. Och nu mitt i allting kan jag se tillbaka, bara några dagar, hur lycklig jag varit. När man håller på att förlora någon så inser man hur mycket den här personen betyder. Hon behöver tid. En klassisk kommentar, men jag vet inte hur jag ska hantera detta? Hur ska jag vara under den Tiden? Ska jag vara som förut, det funkar inte, ska vi sova ihop, vet inte? Och hur lång tid handlar det om? Varför? Varför? Varför?Men vad vill hon? Hon vet inte vad hon känner längre, allt har gått så fort säger hon. Vi älskar varandra det står klart, men är vi kära i varandra? Hur nöjd ska man vara för att fortsätta och hur missnöljd ska man vara för att bryta upp? Jag trodde det var vi för evigt.......

Livet handlar om kärlek, att finna den rätta, någon att dela livet med, och när man väl gjort det dyker frågorna och tvivlet upp, i en oändlig spiral, nästan all musik som omger oss handlar om kärlek, likaså filmer, i mediabruset, på internet. Kan man aldrig få en lugn stund? Vi är inne på fas två. d v s är jag fortfarande kär i min kärlek? Jag trodde jag funnit den rätta och det trodde nog min sambo med. Men hur vet man om man fortfarande är kär? När barnen kommer finns det sällan tid för reflektion, allt går i ett, amning, förädraskap, jobb, träning, skjutsa barn, umgås med barnen, ta hand om hemmet, osv, i en evig spiral. Om man då stannar upp och börjar tänka. Är jag fortfarande kär eller är detta det mest praktiska och enklaste? Jag tror man fortfarande kan älska varandra på ett djupt plan som man kan älska en vän...Men pirret då? Måste man hela tiden analysera läget, eller ska man bara köra på? Tänk om man tänker efter och inser att man kanske inte är kär längre. Vah händer då? Ska man skiljas/göra slut? Då kanske man blir ensam, och hur ska det gå med ungarna, vad ska grannarna och släkten säga, vad ska vi göra med hemmet, och alla sorg och saknad? Är det värt det? Det handlar om hur höga krav man ställer på livet. Ska livet vara en förälskelse, i all dess form? Jag och min sambo står vid ett vägskäl. Jag hade inte tänkt efter för jag trivdes ganska bra med livet. Vi hade det bra, skulle jag säga. Tills min sambo yppade ett tvivel. Det gör att jag måste börja analyera och reflektera över min situation. Är jag kär eller är detta det enklaste? Det var någon klok man som sa: "När man tycker om sig själv med människan man älskar så är man kär". Jag kan inte säga att jag känner så, kanske ibland, jag vet inte? Men det är en fruktansvärd sorg, en sorg för att vi kanske inte klarar detta, en sorg för vårat barns skull, en sorg för alla minnen. Jag var lycklig förra veckan innan detta dök upp, det inser jag nu. Jag vill bara tillbaka..