Jag har aldrig vågat ta klivet utför stupet med Dig. Jag har inte vågat misslyckats på riktigt, jag har inte trott att vi kunde flyga tillsammans. När man väl tar steget och riskerar att verkligen bli sårad så märker man att vingarna bär en. Jag har varit så rädd hela mitt vuxna liv. Rädd för att verkligen känna. När vi fick barn påbörjades nog denna process på allvar. Jag var så rädd att det skulle hända A. nåt, men var tvungen att acceptera rädslan och leva med rädslan. Nu känns det inte som att jag tävlar eller spelar. Det känns som om jag bara är och det i sig är en underbar känsla. Jag vet att jag svikit Dig, men inte kunnat eller vågat göra något annat. Det gick aldrig att bygga en trygg grund med mig utan du fick bygga den ensam. Och det hus vi byggde blev aldrig stabilt.

Jag hoppas att denna insikt kommer att förändra mig i grunden. Jag hoppas att jag kommer att lita på människor på riktigt. Jag hoppas jag kan bli en riktig människa som kan ta risker på riktigt. Jag är livrädd för bakslag. Att jag om några dagar kommer att ångra mig och falla tillbaka i gamla beteendemönster. För att det är så mycket enklare. Det kommer säkert att ske vissa dagar, men jag får inte stoppa denna process. Om inte för någon annan så för A. skull.

Att ge är få tusenfalt igen. Har inte ens förstått det tidigare. Att upphöja någon annan är att upphöja sig själv. Jag skulle så klart gett dig detta självklara i vår relation och hoppas att jag får göra det någon gång.....Finns kvar här för Dig och A.

Jag valde att försöka insupa livet och lägga bort alla masker....jag vet såklart att detta är en lång process, men jag har iaf börjat min resa. Just nu mår jag bra i allt kaos. Lyckorusen kommer och går, men även ångest och panik. Det blir bättre, det går över.....

På lördagen gick vi ut på krogen efter en för mig kaotiskt förfest där jag försökt öppna mig totalt. Jag mötte då en människa.....i mitt tillstånd. Jag var full och spelade en massa olika roller, hon blev helt chockad. Jag brukar kunna hålla mig till en roll, men det var fullständig kaos inombords. Vi bytte iaf telefonnummer och tog en fika på sönd. Jag hade då redan bestämt mig för att inte spela några spel, visa hur jag mår på en ocensurerat sätt. Visa mitt jag utan vara rädd. Det var en jätteskön känsla. Jag vara hoppas att detta inte blir en ny roll. Den öppna rollen, men så länge man har kontakt med sina känslor så borde det vara lugnt....Men det som hände efter att jag berättat om mitt liv var att hon började öppna sig. och berättade sin historia som berikade mig. Hon hade varit ihop med en kille som påminnde om mig....maktkamp, prestige ,vinna och att ta med sig de känslorna i en relation. Det fungerade såklart inte.....men att jag visade vem jag var ledde till denna dialog som gjorde att vi båda kunde växa....vad har man att förlora egentligen...?

Att våga är att leva...hade jag kunnat gjort detta för AK hade vi klarat allt. Att upphöja en människa är att upphöja sig själv. Inte tvärtom. Men ser man livet som en tävling och en maktkamp så tror man att man har något att förlora genom att ge. Om man ger då kanske motparten får ett övertag. Det finns inget mer felaktigt. Och det är så skönt att inse det....Jag förstår precis nu. Att omhulda livet, att våga, att vilja, att känna, det är att leva. Efter denna process tror jag att jag kommer att kunna ge trygghet i en relation eftersom jag inte behöver tävla utan bara vara.... 

jag vet knappt vad som händer med mig just nu. Det känns nästan som om jag fötts på nytt. Hjärtat går på högvarv. Livet pumpar i kroppen. Jag kan känna livet. Det pågår nu, idag, hela tiden. Inte i någon avlägsen framtid. Beslutet att lägga ner min stolthet, prestige, maktkamp för att kämpa för relationen istället för att fly har inneburit något helt nytt. Andra murar har börjat falla. Jag känner mig naken och min rädsla för att någon ska sätta dit mig var stor, men det är motsatsen som inträffat. Jag har fått och fått. Beslutet att ta av oss ringarna kom från mig, men det var på grund av rädsla och stolthet. Jag vågade inte tappa kontrollen och låta henne bestämma. Jag lät inte henne ta beslutet. Jag gjorde inte som jag kände, jag gjorde det av helt andra skäl. Jag ville fly igen. Jag har kontrollen och jag tar beslut. Jag förstår nu att jag gjort fel och att det är så uppenbart. Allt har blivit så glasklart nu. En fantastisk känsla.....

Murarna faller och jag kan börja leva igen. Jag inser nu att vi byggt en hus utan grund för att jag aldrig funnits där på riktigt. Vi har kanske haft en halvgrund, men det blir aldrig någon stabilitet av det. Jag öppnande inte min själv och mitt hjärta. Jag älskade inte villkorslöst....

Detta är ett uppvaknaden utan dess like. Tänk så många människor som lever sina liv i rädsla. Som aldrig vågar ta steget utför stupet....när man gör det så märker man att man inte faller utan att man faktiskt kan flyga...

lDet går att vara närvarandr i nuet

Den jobbigaste, men nödvändigaste resan i mitt liv har precis börjat. Det kommer att bli smärtsamt, men samtidigt underbart. När man verkligen börjar leva livet istället för att uppleva det. Då händer något i kroppen. Jag har känt sådana lyckorus i all sorg. Och tänker då att livet faktiskt kan vara underbart. Det har inte jag förstått. Jag har inte förstått människan. Jag har inte förstått vad det innebär att vara människa. En riktig människa med riktiga känslor, riktig ångest, riktig lycka.

För att älska någon måste man älska sig själv, men för att älska sig själv måste man känna sig själv. Det är klart att AK känt detta hela tiden i vår relation. Det har tärt på henne från den första början. Att öppna sig är att insupa livet. Att inte betrakta livet som en maktkamp eller tävling gör att man vågar öppna sig. Människor vill dig inget ont, snarare motsatsen. Jag har levt i en föreställning där jag känt att alla vill sätta dit mig eller komma åt mig. Då går det inte att öppna sig, då går det inte att ta steget utför stupet. Jag kramade en vän igår och berömde honom för hans muskaliska talang. Och sa att jag verkligen menade det. Han vart nästan generad, men såklart glad. Jag blev också glad. Varför har jag inte gett av mig själv så mkt tidigare? Att ge är att få...en win win situation. Att visa sig mänsklig och svag är att leva. Det finns inget att vara rädd för. Man kommer givetvis att bli väldigt sårad, men också väldigt lycklig. Men det är det som är LIVET. Jag har inte förstått detta förrän nu. Ett uppvaknande och en klarsynthet har infunnit sig i mitt liv. Det är dags nu att börja leva och känna.

Att leva med den person som jag var för bara en kort tid sen är en omöjlighet. För då handlar det om att kämpa varje dag för att få den bekräftelse och värme som en människa behöver. Det finns heller inget lugn i en sådan människa. Som tänker flera steg innna han/hon säger något för att anpassa sig till de förväntningar som finns. Det finns då ingen ärlighet i relationen. Det går att älska en sådan människa, men du får inget äkta tillbaka. Jag har därför insett av vår nuvarande relation är död. Det går inte att fortsätta under dessa förusättningar. Vad som däremot är möjligt är att börja om med en ny P och en ny K kan vänta på varandra.

Det känns som att jag haft en lista av saker som ska upplevas innan  man är fyrtio. Jag har bockat av sak efter ska på listan, men aldrig känt mig närvarande i nuet. Vem kommer att tacka mig för att jag rest 10 varv runt jorden, för att jag haft en kvinna från varje land, för att jag klättrat upp på Kilimanjaro? Ingen......Det är nu den viktigaste resan någonsin börjar. Vi ska nu resa i själen.... 

Hej,

Jag förstår A precis nu. Jag har inte varit närvarande. Jag har inte varit JAG. Den fina lilla människan som hon älskar. Jag har haft en fasad som hon inte lyckats tränga igenom, jag har inte älskat till hundraprocent. Jag har inte vågat gett mig hän....jag har varit alldeles för feg.

Jag har inte varit fullständigt ärlig utan anpassat mig till vad som förväntas av mig. Hon har såklart inte hittat någon grundtrygghet i mig för hon har inte vetat, eller jag har inte vetat vad jag är. Det är så tydligt nu. Jag börjar hitta mig själv. Jag börjar öppna mig, visa den där fina lilla människan.

Hej,

Jag har insett att vår  nuvarande relation är död, iaf i denna form. För oss handlar det inte om att hitta tillbaka till varandra, utan att börja om från början med helt nya förutsättningar. Att bygga en ny relation på en helt annan grund än vad vi gjort tidigare.

Natten har som vanligt varit svår. Dagarna är OK, men att vakna varannan timme med tankar som bara snurrar är skitjobbigt. Men sen brukar jag tänka att det värsta som kan hända vår relation är den tar slut och vi separerar. Det är ingen katastrof, det måste man bara inse. Och jag kan tom acceptera detta, men det som stör bilden är B.. Men oavsett om B. är med i bilden eller ej så är det värsta som kan hända vår relation av den tar slut. Det kanske går fortare med B. i bilden, men resultatet blir detsamma. Så det är bara att gilla läget....

Men den finns där hela tiden. Svartsjukan. och den förblindar. Hade det inte varit för någon annan hade det varit så mkt lättare. Vem drömmer hon om på nätterna, vem skickar hon kärleksSMS till? Vad gör hon på kvällarna? Tankarna äter upp en....Men sen plötsligt blir jag klarsynt igen. Och mår OK, tom riktigt bra. Jag skrattar och pratar. Men det är sådana jävla kontraster. Jag har aldrig känt såhär förut. En otrolig åtrå till A, svartsjuka, sorg, saknad, men också hopp om ett liv utan henne. Dessa känslor är otroligt jobbiga, men samtidigt känner jag mig lite stolt. Att jag kan känna så mkt. Jag har varit så duktig på att stoppa undan alla jobbiga känslor tidigare i mitt liv, men nu tar jag tag i de. Jag visste inte att jag kunde känna så mkt. Jag är en riktigt människa. Eller en människa på riktigt. Livet är pest ibland. Jag har egentligen aldrig engagerad mig i livet eller kvinnor. Nu gör jag det och när det vänder, för det gör det, kommer jag att må så jävla mkt bättre än innan....jag kommer att insupa livet, leva livet för kanske första gången i mitt liv. Att leva på riktigt!!!

Jag insåg något mkt viktigt igår. B. är inte intressant. Han har bara öppnat hennes ögon. Nu kan hon se problemen i vår relation så tydligt. Problem som vi har haft länge, men bara ignorerat. Vi har haft en relation där vi förminskat varandra. När jag nu tänker tillbaka så kommer jag ihåg att hon brukar kalla mig helt omusikalisk inför andra människor, jag sa något klokt häromdan tyckte hon, men det händer inte så ofta kontrade hon med. hon brukar kritisera mig för att jag skriver. Hon tycker jag skriver av fel skäl. Hon tycker jag är löjlig som bloggar, för det är också av fel skäl. Jag är förmodligen likadan mot henne, men det konstiga är att vi är helt annorlunda med andra människor. Skulle aldrig förnedra eller förminska någon medvetet. Varför gör vi då så mot varandra? Jag vet inte....vi kanske triggar sådana negativa egenskaper hos varandra. Hon säger att hon inte trivs med sig själv när hon är med mig. Hon tycker inte om den hon blir med mig. Det kanske handlar om att hon älskar den lilla snälla pojken i mig som så sällan kommer fram. Genom att förnedra och förlöjliga så kanske hon hoppas att han ska framträda. Jag vet inte...

 Det kanske är mitt fel. Jag ska tävla om allt och det triggar henne. Jag tror aldrig det kommer att bli något mellan henne och B. Det är bara en flykt från verkligheten och en tankeställare, men det är i dagsläget ointressant.

Jag tror en familj måste vara ett team. Ett lag där man stöttar varandra. Av ett ett gång svaga spelar kan man med rätt metod bygga ett starkt lag. Vi är inget bra team. Jag tror inte det....

Men vi har såklart haft våra lyckliga stunder, där vi inte tävlat eller förnedrat varandra, men det kanske är korta episoder. alma. var inte planerat. Men vi är otroligt lyckliga för att vi har henne, såklart. Men det gjorde att vi inte hann bygga en stabil grund innan hon kom. Alma. tog beslutet. A och jag ska leva ihop. Men under vilka förutsättningar?

Frågan är om vi kunnat rädda oss? Hade vi kunnat förändra våra tankemönster med hjälp utifrån? Kanske. Det kommer vi väl aldrig att får reda på. Vi ska gå i terapi för Almas skull och kanske också för vår egen skull, men inte för vår relations skull.  

Jag förstår nu vad hon hela tiden menat. Men jag har inte sett några signaler, eller bara misstolkat de. Jag förstår nu vad vi haft. Men hur ser andra relationer ut? Hur många är harmoniska och stöttande hela tiden? Finns de?   Nu känner jag bara tomhet. Jag är inte arg, jag är knappt ledsen, bara apatisk och fullständigt tom. Magen gör ont och hjärtat sörjer...när ska det vända?