Hej dagbok,Jag trodde inte det kunde hända mig. Jag inser nu hur lycklig jag egentligen varit tidigare. Vi hade planerat framtiden ihop, vi skulle gifta oss till sommaren och sen köpa hus på landet. Det kändes som om vi båda hade bestämt oss. Under en period, som var väldigt kärleksintensiv, kunde jag inte ta ett beslut. Jag vågade inte bestämma mig för en kvinna, för tänk om man valde fel. Tänk om det fanns någon annan runt hörnet och vad skulle hända då? Det var en väldigt otrygg och jobbig tid, med sina glädjestunder såklart, men ändå. NU kändes det som att jag hittat hem, det kändes som att jag hade bestämt. Eller jag hade bestämt mig och livet fick en ny mening. Det var en väldigt skön känsla som infann sig. Nu berättade min sambo att hon börjar tveka, tvivla. Jag tror att det då redan gått för långt. Men jag vet inte. Det kanske är överilat. Men jag känner mig såklart sårad och besviken, ledsen och för att få kontroll på situationen och ta initiativet så sade jag att vi gör väl slut då. Men man måste kunna prata om problem i relationen utan att den ena hävdar att då gör jag slut. Då är det väl helt kört om ma inte kan prata. Tvåårskris finns det något som heter. Tänk om det är det och det går att lösa? Men vad ska jag göra? Bara vänta på domedagen eller agera aktivt?