hur löser man ensamhet? Jag tror i o för sig att det är bra att ha tråkigt, att få tid att tänka efter då kommer man att uppskatta när det vänder. Men ofrivillig ensamhet kan vara jobbig o själsdödande. Jag har haft mkt tid för mig själv o trivs ganska bra med det, men ibland kan det bli för mkt. Det är svårt att komma in i  nya gäng, det var inga problem när man hade tjej eller familj. Då föll det sig naturligt med bekanta o sen spenderade man mkt tid med familjen. Behovet av ny vänskap var ganska lågt. Nu är det annorlunda, men hur gör man rent praktiskt?

Igår kom AO o hämtade A. Jag märkte att det var något fel. Något hade hänt, men jag ville inte fråga. Hon kom in o satt sig i soffan och innan hon klädde på A. Vi pratade inte....Plötsligt ställer hon sig upp och säger: Nu går jag! Ok, säger jag, vi syns sen. Jag hjälper henne ut genom dörren och i trapphuset snäser hon åt mig. Jag frågar varför hon är så arg? Mitt liv är väldigt jobbigt just nu, svarar hon. jag misstänker att det hänt något med B. Och det får jag lida för.

Det kanske inte blir de två iaf. Jag borde vara skadeglad, men känner bara en klump i magen. Varför? Är det för att ajg bryr mig om henne, eller hoppades jag på deras relation, eller trodde jag att hon skulle komma till mig när det var över? Nu känns det betydligt bättre, men hon behöver nog mkt stöd just nu. Tyvärr kan inte jag ge det....

jag hade allt, jobb, tjej, barn, boende, trygghet, men det kändes ändå tomt. Jag tror relationen var felet för vi såg inte varandra. Den var kravlös o ganska ytlig. Vi fanns inte där för varandra. Vi ställde inga krav. jag tyckte det var ganska skönt att få leva i detta, men det fanns något grundläggande som saknandes. Närhet o värme...

jag kom på mig själv idag på väg till jobbet vilken glädjelös o tom tillvaro jag levde under med AO. Det blev väldigt tydligt när jag väl kände efter. Jag såg inte framemot att träffas, jag såg inte framemot att komma hem. Livet gick på rutin och jag tog allt för givet, allt var självklart, jag uppskattade ingenting. Om man inte uppskattar livet och dess beståndsdelar blir livet innehållslöst. Lev fullt ut, älska till hundra procent, var närvarande.

Även fas

Ingen lust, ingen ork. Livet känns ok, men det känns tröstlöst att försöka älska. Har ingen energi, har inget att ge. Men det kanske vänder. Helgen var lång o en äldre version trädde fram. Rädslan att förlora allt som jag uppnått hittills är påtaglig...det skapar ångest. Man kan inte bli en ny människa över en natt, man får ta ett steg i taget. Jag ligger fortfarande på plus...

Även om känslorna är borta så finns det en sorg kvar, en sorg för att det inte fungerade, en sorg för att det blev som det blev, en sorg för det som inte blev. Sorgen blev ganska påtaglig idag när jag var där på besök o det var mkt folk. Många som börjar planera nästa barn. Där finns det också en sorg, A. får inget helsyskon, vi har gått vidare... 

 Efter allt vi gått igenom är det nu bara slut. Efter allt jag gått igenom skulle vi kunna skapa en lycklig relation, det är en fråga som aldrig kommer att besvaras, också där en sorg.

Livet går vidare...

Det känns som att jag nu lever på riktigt, det är riktiga känslor, det är äkta, det är närvaro. Förr levde jag på låtsas, med låtsade känslor, med låtsad närvaro, med låtsade uttryck, med ett ständigt spel. Våga lev.....

Att bryta med det gamla även om det alltid finns kvar så ligger o även om jag faller tillbaka ibland så ligger jag fortfarande på plus. En skön känsla...

kram   

Det kanske vänder nu. Har gått vidare på flera sätt. Nu är det "bara" den inre resan kvar. Jag försöker bära med alla insikter och tänka nytt, men det är svårt att vara människa. Jag är inte perfekt, långt ifrån, men jag är bra....Det betyder mycket. Nu kör vi....