Att stanna upp i tillvaron och reflektera kräver sin "man". Tänk om man upptäcker att man är missnöjd. Det krävs ofantligt mkt kraft för att kunna bryta sig loss och förändra sig själv i grunden. Kanske beror det på ålder och livssituation, men är man fast i tvåsamheten som hela samhället är uppbyggd runtom så krävs det mkt för att bryta upp. Det är en väldig jobbig process, men kanske nödvändig? Det innebär samtidigt att man aldrig kan vara säker på någonting och så är kanske livet, men att aldrig kunna förlita sig på något blir olidligt. Man måste lita på någon, man måste hålla något för fast annars blir man galen. Ett giftermål kan leda till en tankeställare

Hej Dagbok,Jag tror man måste bestämma sig för vem man vill leva med. Det kommer alltid att dyka upp människor som man attraheras av och kanske vill lära känna närmare, men är gräset verkligen grönare på andra sidan ån? Att ta ett beslut och bestämma sig för att man ska leva ihop kräver mkt eftertanke, men när man väl gjort det känns det ganska skönt. Man slipper att hela tiden gå och fundera på om man gjort rätt, eller om personen man bestämt sig för att leva med verkligen är rätt? När man väl bestämt sig så innefinner sig ett lugn och en tryghet samtidigt som intresset för andra avtar. Det är en väldigt härlig känsla och precis så kände jag för några veckor sedan. Jag hade kommit in i min papparoll och börjat njuta av den, min sambo hade fått fast jobb, vi hade precis skaffat en större lägenhet, vi fick barn för lite mer än ett år sedan och skulle gifta oss till sommaren. Livet hade tagit rätt riktning. Det fanns tid att njuta och slappna av när dödsdomen faller. Min sambo börjar känna tvivel. Jag trodde vi gjort oss av med allt tvivel när vi bestämt oss, men så lätt gick det tydligen inte. Nu befinner vi oss i någon bergodalbana. Ibland känns det bra ibland riktigt uselt. Igår pratade vi om kärlek. Är vi fortfarande kära i varandra eller har vår relation byggts på passion, åtrå och intellektuell stimulans? Finns det inget djupare än det? Jag tycker det, men min sambo upplever att hon inte känner tryggheten, att bara kunna vara i vår relation. Vad svarar man på det? Vi har diskuterat familjeterapi, men om vår relation är så ytlig så kanske det är meningslöst? Jag hoppas inte det för A. skull. A. känner givetvis av spänningarna fast hon är så liten. Det ger oss båda dåligt samvete. Min sambo tycker också att vi stjäl energi från varandra när det ska vara tvärtom. Att komma hem ska vara ett stöd där man kan hämta kraft inför den yttre verkligheten. Där har vi nog misslyckats, vi har också misslyckats med att underhålla kärleken. Det har jag förstått nu. Kärleken är som en eld som behöver bränsle för att inte slockna. Har vi någonsin varit riktigt kära i varandra? Och hur höga krav ska man ställa på livet och sin partner? Jag är otroligt frustrerad och ledsen för jag har inga bra svar. Jag vill satsa allt, framför allt för min dotters skull, men tänk om vår relation bara varit passion? Just nu känns det OK, men för bara någon timme sen så var det kaos i mig. Ilska, svek, sorg, blandat med ångest. En stor klump i magen som inte vill ge vika. Men plötsligt känns det lite bättre, men hon är så långt borta. Hon är så svår att nå ibland. Hon behöver tid. Jag vill resa tillbaka i tiden och göra om det som gått fel, varför såg vi inte detta tidigare? Jag fick detta SMS för bara två veckor sedan när min sambo var i GTB: "Hej min älskade Man! Vad har du för dig? Vill bara berätta att jag e så glad att du finns i mitt liv. Älskar allt som e du..."Det måste ju ha betytt någonting, men hur kan det vara så annorlunda nu? Har hon en personlig kris, eller är det relationen som det är fel på? Vi pratar om att separera tillfälligt för att få tid att tänka, men det gör så jävla ont... Och vad fan är kärlek?