hej,Att förlora sig själv, att inte förstå sig själv, att spela spel och roller för att dölja något. Allt detta är sådana klyschor. Men inte desto mindre sanna. Jag kommer ihåg när man var ung och hörde uttrycket: Vem är jag? Man svarade: Men titta på passet då!Ack så lite man visste. Jag vet inte idag om uppbrottet är nära, jag tror att min sambo har börjat släppa taget om sin alkoliserade far, hon orkar inte längre bry sig, hon orkar inte längre bry sig om alla andras problem. Och jag har problem, mkt bagage att bearbeta. Det kände hon till när vi träffades, men det kanske är först nu när hon börjar släppa sin far som hon kan släppa mig. Såklart skulle jag ha varit klar med mig själv när vi träffades, men vem fan är det? Hon vill leva ett liv i trygget, utan en massa skit som hela tiden kommer upp till ytan. Hon vill komma hem och känna trygghet, inte att hon förlorar energi. Mina trauman är relativt stora, jag förlorade mig själv för många år sedan p g a en tragisk händelse. Jag kan inte finna den pojken längre. Han kanske inte ens finns idag? Att utstråla säkerhet för att dölja sin ångest och litenhet är vanligt, men att dölja något så mkt och så länge att man inte kan hitta tillbaka är så jävla svårt och inte alls lika vanligt. För då står man där utan djup, utan något genuint, utan något äkta. Jag kommer ihåg imorse när min tjej gick till jobbet. Jag försökte utstråla lite glädje, Blinkade med ögat, men det är en så typisk grej jag gör, men denna gång kom jag på mig själv. Det är ju detta spel som hon ogillar och jag kan inte ens säga om det är ett spel? Att bryta ihop löser iof sig inget, men jag måste hitta tillbaka. Jag vill inte längre vara yta, jag kan tom med spela att jag har ett djup och någonstans därinne finns det nog ett djup, men vad är jag?