Vi har haft ett väldigt stormigt förhållande som byggt mkt på åtrå och passion. Om därför åtrån försvinner är vi därför chanslösa. Men om relationen byggt på åtrå och passion kanske dn inte varit odelat positiv. En relation kan mkt väl vare desktuktiv och stjäla energi. Att kunna slappna av och tycka som sig själv när man är med sin partner kanske är en förutsättning? Har vi inte byggt något mer, vi blev gravida ganska snabbt efter att vi hittat tillbaka till varandra efter ett års uppehåll. För mig kändes det som att jag hittat hem, att hon var den som skulle rädda mig från helvetets käftar. Jag var utled på att söka, att tvivla, att inte veta. Nu startade livet på nytt, inte oproblematiskt, men ett helt annat djup. A. föddes och jag fick en känsla av att livet fördjupades. Från ett svartvit komedi till ett färgsprakande drama, men jag kunde dela detta drama med den jag älskade. Jag tyckte vi hade hittat harmoni och trygghet hos varandra, att vi kände oss starka tillsammans, att det var vi mot världen. Så har tydligen inte min sambo känt det. Men hon var så underbar för några veckor sedan. Skrev kärleksfulla SMS och pratade sådär som bara hon kan göra. Så vad hände? Hon säger nun att hon tvekat en längre tid. Varför har jag inte märkt det? Och varför har hon då varit så kärleksfull? Jag påminnde henne om hennes far. Luktade likadant, var stor och stark, jag skulle beskydda henne från det onda, men det blev inte så. Hon fick analysera mig att ta mina problem på sina axlar. Det gjorde hon så gärna för det har alltid varit hennes roll. Hon kanske helt enkelt ät dödstrött på denna roll? Hon är dödstrött på att ta hand om, att tycka synd om, att ha dåligt samvete, att vara destruktiv. Det är kanske så att hon håller på att göra upp med sig själv och då finns det ingen plats för mig längre. Hon orkar inte bry sig om mina problem och bekymmer, hon kanske bara vill vara? Kan det kanske vara en 30-års kris? Hon har varit ute och festat till sex på morgonen, hon har köpt ungdomliga kläder, hon kanske känner att livet rinner iväg och att hon inte hänger med? Jag vet inte och inte hon heller? Men har vi någon chans, med de förutsättningar som vi har? Har hon redan försvunnit, hon säger att det inte är så, men om problemen är så grundläggande så vad ska vi göra?vet inget längre........

Sist vi pratade, jag och min sambo, så påstod hon att hon kanske var kär i tron på vår kärlek. Att hon kanske var kär i den romantiska illusionen bestående av en lycklig kärnfamilj, hus på landet och många barn. När vi pratar gör det ont eftersom hon inte vet. Ibland får man höra att det kanske ordnar sig, ibland känns det helt dött. Vi hade en bra dag igår, i alla fall i början, jag kände mig stärkt efter mina funderingar på söndag kväll. Jag hade insett att om det värsta händer vår relation, d v s att vi separerar, så är det ingen katastrof. Det kan säkert bli ett gott liv ändå. Vi kanske kan bli lyckliga på varsitt håll, men alltid vara vänner. Med dessa tankar tog jag dagen med storm och städade hela balkongen och delar av vinden. Jag kände mig tom upprymd, hon märkte nog det och vi pratade som förr och tog lite på varandra, pussades och kramades. Men plötsligt blir hon som kall igen och försvinner. Hon skulle träffa en kompis vid tretiden och innan dess var vi ute med A. och gungade. Efter tre rullar hon iväg med A. och innan hon går får jag en kyss. Läget kändes nästan helt OK, men i min ensamhet går jag o grunnar på situation och blir alltmer frustrerad. Hon kommer hem först halvåtta och då har A. redan somnat i vagnen, utan välling. Det blir ett jävla sjå att få henne i säng och vid niotiden sover hon. Då kommer min reaktion. Skulle vi inte umgås nu sista dagen på påskledigheten? Det blir ett gräl och det är aldrig riktigt bra för då känner nog båda att detta är fan inte roligt. Och båda vill nog bryta upp, vi lugnar ner oss och samtalar i en annan ton, men kommer ingenstans för hon vet inte. Hon vet inte om hon är kär i mig, hon vet inte om hon har gett upp redan, hon vet inte vad hon vill....Vi går och lägger oss arga på varandra och jag känner att om vi fortsätter såhär är det kört. Vi kramas lite och det känns lite bättre, men samtidigt kommer känslan att hon inte åtrår mig längre. Jag lyckas till slut somna, men vaknar mitt i natten av att hon inte ligger bredvid mig i sängen. Hon sover i A. rum och A. sover i vårt rum. Har vi redan förlorat? Om vi inte sover ihop, om vi inte tar i varandra, då måste det vara kört. Vi säger inte pussi telefon längre, vi slutade med det för två dagar sedan. idag har vi inte pratat i telefon överhuvudtaget och ikväll skulle hon ut med en kompis, sen åker hon till Sthlm på tors. Är vi redan förlorade??med kärnfamilj, hus och fullständig harmoni.