Hej,

Tandvärken har inte övergivit mig ännu. Eller rättare sagt inflammationen i tandköttet efter att en visdomstand avlägsnats. Värken tar all energi o det är svårt att vara glad. Har knappt ätit något idag av rädsla för att något ska fastna i det svarta hålet. Hoppas morgondagen blir ljusare...

Har börjat fått ordning i den nya lägenheten, men mkt återstår. Samtidigt ligger jag efter jobbmässigt o måste jobba ikapp innan semestern. Det är inte så lätt nu. Mkt som pågår samtidigt, pappaledighet, letande efter dagisplats, barnvaktning, jobb, ny lägenhet, "tand"värk, AO o A. Jag ser framemot ett semesterlugn där man kan sova ut o fokusera på A. och lägenheten.

Jag o AO fungerar bra ihop, men det finns ett grundläggande problem som vi inte berört ännu. Och det gäller hennes kärleksrelation med sin kollega. Det kanske är ett framtida problem, men jag litar inte på den människan. Jag vill inte att han ska bli någon plastpappa till A. Föremålet för AO kärlek är karismatisk, social o trevlig. Samtidigt som han måste ha en mörk sida. Att ljuga och spela ett dubbelspel så långt tid inför sin bästa vän d v s hans fru är inte ett normalt beteende. Det krävs en speciell människotyp för att klara av det o det är en människotyp jag inte vill ha i närheten av A. Hade han varit ärlig mot sin fru och berättat att han förälskat sig i en annan hade det varit OK i mina ögon. Men att under så lång tid dölja sina känslor tyder på något sociopatdrag....Jag vet ingen annan människa som skulle klarat det. De finns såklart, men det är fan inte normalt. Hur ska jag förhålla mig till detta? Sen blir jag såklart besviken på AO för att hon accepterar detta ruttna beteende från hans sida.

Men missförstå mig inte. Det måste vara ok att förälska sig i någon annan om man lever i en dålig relation, men när det är barn inblandande måste man vara ärlig. Hur ska hans fru reagera när han berättar att han dolt detta under flera månader? Hon kommer ju aldrig att förlåta honom. Det kanske hon kunde ha gjort om han varit ärlig från början. Hur ska hennes släkt reagera. Jag vill inte ha den människan i närheten av A. Men vad kan jag göra?

Hej,

Tanden känns lite bättre idag. Ska till tandläkaren på em o det känns riktigt bra. Jag tror dock att värken sätter sina spår på själen. Jag känner mig orkes- och glädjelös.

Fortfarande attraherad av AO, men det går lättare nu. Det är dock tungt att bära. Om jag är stöttande och snäll så fungerar vår relation och hon mår bättre och det måste ju vara det viktigaste för A. skull. Men ibland tar mitt tålamod slut, men då är det bara att bita ihop o räkna till tio. Jag tror på snällhet. Inte att man blir överkörd, men att ställa upp o lyssna. Ge beröm och komplimanger. Bara en sådan liten grej skulle kunna skapa ett bättre samhälle. Jag vill inte ha tillbaka AO, men jag känner starkt för henne. Jag tror hon tom mår bra av att veta att jag åtrår henne. Vem skulle inte göra det?

Hur kan man vara attraherad av någon en månad, men inte nästa? Så verkar det vara för AO. Vi tycker om varandra, men det kan man inte bygga en relation på. Det måste finnas mkt mer...Allt kommer nog att bli bra till slut, oavsett hur det går. Det är lättare att vara arg än sårad. Det är lätt att byta ut de jobbiga känslorna mot aggresivitet. Det är klart det är fel, men det känns lite lättare. Om jag är förbannad kan jag inte vara sårad samtidigt. 

En sak som jag kommit fram till i denna kris, eller ytterligare en är att jag har inte varit rädd för att bli sviken. Det är snarare så att jag varit rädd för att svika. Jag har tagit ansvar för andras människors känslor istället för mina egna. Och detta finns fortfarande kvar. En människa som förälskar sig ofta kan man tolka som egocentrisk eftersom den personen bara tar ansvar för sin egen smärta eller lycka. Men det är kanske så man ska leva. I alla fall i större utsträckning än vad jag gjort. Men jag kan få denna känsla igen när det är någon som är intressant och man börjar flörta lite. En känsla av rädsla för att behöva såra den andra om mina känslor försvinner. Rädslan att bli lämnad är inte alls lika stark. Och då är jag återigen där, där jag inte vill vara. Hur ska man kunna lösa detta? Det måste ju vara så att motparten får ta ansvar för sina känslor och jag för mina. Så länge man är ärlig mot sig själv o den andra parten så tror jag att det fungerar alldeles utmärkt. Men detta är fruktansvärt svårt.....

Tidigare så trodde jag att jag hade kontroll på livet. Jag levde i den villfarelsen o det kändes tryggt. När jag väl insåg att jag inte kan kontrollera livet så blir det lättare att leva eftersom man inte behöver spela spel. Även ett lugn infinner sig eftersom man kan acceptera livet istället för att försöka styra det. Detta är en av mina insikter det sista månaderna, men samtidigt är det ganska jobbigt. Just nu känns det mesta jobbigt, men det vänder nog snart..

Hej,

Drog en visdomstand i  månd o den ställer fortfarande till med stora problem. Ska till tandläkaren imorgon o hoppas på att det kan åtgärdas. Känner mig matt o sänkt, både av tanden och situationen. Är less på jobbet, men vet inte riktigt vad jag vill rent yrkesmässigt. Privat kommer jag att satsa på kärlek i alla dess former. Vänner, flickvänner, min dotter, men just nu vill jag bara att värken ska gå över, att jag ska få några rutiner, att lägenheten ska bli klar, att livet ska fungera.

Det kanske låter tråkigt, men jag söker stabilitet. Sen tycker jag att känslan av lugn är  mkt svagare nu o det är väldigt tragiskt. Man kanske måste byta ut vissa känslor mot andra. Jag känner dock inte längre någon prestige, att jag måste vara någon annan, att jag måste spela spel, men total öppenhet har sina brister. Det är svårt att hantera för vissa människor o relationen kan påverkas negativt av detta. Ytliga vänner eller bekanta kanske man ska spela spel med, men det känns förljuget att inte berätta vad som pågår när någon frågar hur det är hemma?

Känner mig ganska asocial, tråkig o lyckorusen har helt försvunnit. Det kanske är dags att landa nu och se saker o ting i ett nytt perspektiv. Jag är mig själv iaf o det är väl huvudsaken...ibland tråkig, ibland rolig, ibland duktig, ibland snygg, etc

Hej,

Nu var det ett tag sedan jag skrev något, men det händer inte så mkt. Jo det gör det, men inte känslomässigt. Förutom en sak o det är att jag håller på att tappa lugnet. Den inre harmonin håller på att försvinna, eller är det bara en tillfällig sak. Jag vet inte? Jag känner mig fortfarande ganska orädd rent känslomässigt, men livrädd för att jag ska förlora det också.

Med AO händer inte så mkt. Vi står varandra nära och tycker om varandra. Vi älskar A. och trivs nog ganska bra med varandra. Men jag känner mig färdig. Energin är slut o jag vill nog gå vidare nu.

Skriver snart....

Mitt tålamod är nu slut. Jag har gett upp oss o vill inte ens försöka igen. Jag har varit hjälpsam, förstående o tålmodig, men nu orkar jag inte det längre. Jag kommer att sätta hårt mot hårt om hon fortsätter bitcha. Det tragiska är att vi inte ens försökte igen för A. o henns kommande syskons skull. När jag väl kunde ge henne mig själv o min fullständiga kärlek var det försent.  Det är sorgligt att vi inte ens gjorde ett litet försök, eller ett stort seriöst försök. Men nu är det över. Jag har min lägenhet o hon har sin o vi kommer nog båda att bli lyckliga. Så länge jag hoppades på oss var jag ett stöd för henne, men det är slut med det nu.

Hon får vända sig til någon annan med sina problem. Hon får faktiskt ta konsekvenserna av sitt val. Ett val som jag är glad för såhär i efterhand. Nu kan jag börja bygga mitt liv, men risken är uppenbar att det kommer att bli mer konflikter nu när jag inte accepterar hennes manipulerande längre, hennes elakheter. Så jag tror vi ska gå i terapi ett tag till tills hon förstår mig o mitt beteende. Vi får iaf försöka hjälpa varandra med våra liv för A. skull.

jag fick lite flashbacks idag...Igår var en bra dag. AO var kärleksfull o lite sorgsen o jag misstolkade det som ett uns av hopp. Jag frågade henne om relationen med kollegan för några dagar sedan o då verkade det som om det ebbat ut. Hon sa att vi får väl se? När jag ställde samma fråga igen idag verkade situationen ha förändrats. Nu var det de två o han skulle lämna sin fru....det mest konstiga är väl att hon respekterar honom fast han gör som han gör. När han väl berättar för sin fru, om han gör det, ska han då säga att detta pågått en längre tid, men pga av din graviditet har jag väntat. Så jävla fegt...Hon kommer att känna sig förnedrad, förminskad o oerhört sårad. Att AO tycker hans beteende är OK, det gör mig mest förbryllad? Hon har varit ärlig nästan hela tiden o det respekterar jag henne för...

Svartsjukan kom av det tron på oss någon gång i framtiden återigen sköts i sank o de reagerade jag med att ifrågasätta deras relation på ett ganska aggresivt sätt. Det handlade såklart om besvikels o frustration. Men livet känns mkt bättre nu även onm det ske vissa återfall...  

Läget har börjat stabilisera sig, men det går fortfarande i vågor. Jag har inte längre kontroll, men blir mer o mer förargad över att AO fortsatte träffa kollegan. Det är helt rätt beslut att bryta upp o separera, men det hade kunnat göras på ett mkt bättre sätt. Det verkar som att hennes "flört" verkar avta o då förefaller hennes beslut att fortsätta träffa honom ännu mer betänkligt. Vi skulle ha löst det så att innan separationen är ett faktum bor vi ihop o hon träffar inte honom efter arbetstid. Det hade gynnat situationen på o oss på många olika sätt.

Det hade inte gått att bo ihop till separationen om hon fortsatt träffa honom, men annars tror jag det inte hade varit några problem. Vi har en ganska bra relation nu, men det där återkommer hela tiden. Hon borde ha satt familjen i  centrum tills vi vara klara med varandra o separarade. Men "whats goes around comes around" som man brukar säga. Jag tror hon kommer att se att hon agerat fel i efterhand, men det är viktigt för vår relation att hon erkänner det o tar ansvar för det. Inte bara säga att hon är så stolt över sig själv. Jag är oxå stolt över henne, att hon tog beslutet, men inte hennes agerande gentemot familjen tiden efter beslutet. Var jag så lite värd? Det handlar lite om respekt för varandra. O det måste vi göra, vi måste respektera varandra om A. ska få det bra. Men detta går väl över oxå, men hon måste komma till insikt. Både för henne, A o min skull. Men sammanfattningsvis är jag väldigt glad för det som hänr, men det hade kunnat skötas snyggare....