Jag har alltid varit lättskrämd o ganska naiv. Eller jag var det när jag var yngre. Jag kommer ihåg att mamma berättade att om man suger på nappen för länge får man utstående tänder. Så jag slutade omedelbart. Pappa sa att man får fyrkantiga ögon om man ser på TV för länge. Det gick jag oxå på. Det fanns väl ingen anledning i min värld att misstro folk. Men naiviteten kanske finns kvar på ett eller annat sätt. Jag har inte märkt några signaler från min sambo och nu ska vi separera. Jag kanske inte har velat se eller så är det så att hon inte sänt ut några signaler för att hon inte vetat. När hon var i GTB för fyra veckor sedan var allt som förr nästan starkare...O nu är hon helt förändrad???

Oxå en rubrik som jag ska bygga vidare på senare. Är kvinnor mindre romantiska än män? I den bemärkelsen att den i mindre utsträckning tror på den där människan som ska göra en hel och lycklig. Min uppfattning är att kvinnor är mindre nostalgiska och sentimentala och mer pragmatiska i en relation. Passar det inte så måste vi bryta upp!

Men det konstiga i kråksången är att ex Winnerbäck eller Lundell verkar vara extremt romantiska i min bemärkelse, men på iaf Winnerbäck konserter så är det fler kvinnor än män?

Jag skriver denna rubrik för att komma ihåg vad jag tänkt. Kommer att handla om nånting så ytligt som raggning. Att vara ärlighet o berätta att man inte är redao för en relation kan vara oerhört effektivt raggningsknep. fortsättning följer så småningom.

I Märta Tikkanens bok "Två" beskriver hon sin kärleksrelation till sin make Henrik. Henrik är alkoliserad och otrogen, det är en mkt destruktiv kärleksrelation, men de fortsättar. De kan inte leva med varandra, men heller inte utan varandra. De skaffar tre eller tom fyra barn. 

De fortsätter kämpa, fast de kanske borde gett upp. Min relation är inte så mörk, men det finns kanske sådana drag. Att vi stjälper istället för att hjälpa varandra, vi kanske tar energi från varandra utan att ge, vi kanske hämmar varandra utan att förstå varför? 

Har vi då en god kärlekskraft? Har vi nånting att slåss för? Om detta inte är rätt o vi bryter upp ska man då gå o vänta på det Cajsa-Stina Åkerström sjunger om i "Längtan till dig". Eller ska man träffa någon som man trivs med och bygga ett nytt liv? Om man väntar då kanske den där speciella kärleken aldrig dyker upp. Ska man då leva ensam i 40 år?

Jag försöker intala mig själv att det kanske är kört i vår relation bara för att klara av en separation. Det kanske är fel väg men en naturlig försvarsmekanism hos mig. Jag vet inte hur vi ska kunna gå vidare om den verkliga kärleken aldrig funnits där? Det kanske är hon som har problem, det kanske en personlig kris som hon går igenom o då finns det hopp. Då kanske vi kan slåss tillsammans för att rädda henne och mig och vår relation?

Min sambo är fortfarande borta. Hon kommer hem imorgon och ingen vet hur vi ska göra med fortsättningen? Jag ska åka bort nästa vecka och få tid att reflektera, få lite distans. Samtidigt som min sambo ska vara med A. Det kan göra att hennes prioriteringar förändras, familjen hamnar i centrum och det goda med vår relation kanske framkommer på ett tydligare sätt...

Jag vet inte hur jag ska göra med andra tjejer? Jag är inte intresserad av någon direkt kontakt, men det är skönt om man är eftertraktad. Det är skönt att få bekräftelse, det är skönt att sklippa känna sig ensam. Det gör oxå situationen lättare, för i dagsläget har min  sambo ett totalt övertag. Det är hon som ska bestämma sig o det gör att jag hamnar i underläge samtidigt som mitt beroende kanske växer ju mer hon distanserar sig. Men samtidigt känns det fel att flytta fokus från familjen och problemen. Att flytta fokus från det som gör ont. Men det borde man kunna göra utan kvinnlig bekräftelse. Jag tror därför att det bästa är att för tillfället bara fokusera på mig och A. och avvakta, men det är jävligt svårt att klippa sönder det kvinnliga skyddsnätet. Det gör mitt beroende av AK starkare och vad leder det till? Men vi ska inte tävla nu, min tjej o jag, vi ska lösa detta på ett eller annat sätt. 

Hon kommer hem imorgon bitti. Ska man då skratta eller gråta? Hur ska vi lösa veckan innan jag åker? Ska jag hämta henne på station som jag brukar göra? Jag vet inte om de korta tiden ifrån varandra har löst någonting. Det kanske var att hoppas på för mkt. Jag vet inte om jag saknat henne som människa eller som sällskap i helgen? Har jag saknat henne eller bara tillvaron med henne? Jag vill att hon ska vilja så att bollen ligger hos mig. Jag vågar kanske inte känna efter, jag vågar kanske inte sakna henne på riktigt för att det kan göra för ont. Men jag vet att jag saknar hennes hjälp och stöd, jag vet att jag saknat hennes gulliga SMS när hon åkt bort, jag vet att jag saknat vår framtid!

Nu har hon åkt. Det känns både bra och dåligt. Relationen har gått på sparlåga. Och vi har spelat våra roller, men det har inte varit äkta. Nu slipper vi båda göra det. Nu är det A. och jag. Sen blir det min tur att åka iväg. För reflektion. Det är sårande när vi pratar i telefon och hon bara pratar om A. Hur hon saknar A. osv. För bara fyra veckor sedan var hon och A. i gtb. Och då saknade hon mig något oerhört. Jag fick så vackra SMS och kan inte förstå vad som har hänt så plötsligt. Jag bävar inför flytt med allt vad et innebär av ångest, sorg, kostnad, och det rent fysiska. Jag vill bara att allt ska bli bra igen. Men det känns väldigt svårt. När vi är i samma rum undviker vi nästan varandra, attraktionen har upphört, nästan. Men det kändes bra när hon åkte. Jag skjutsade henne till stationen och vi hånglade ordentligt i bilen innan hon gav sig av. Hon har ringt två ggr idag så det kanske finns hopp. Idag var första dagen, vid 33 års ålder som jag tänkte på min klädsammansättning. Att den där tröjan kan ju vara snygg med den där jackan. Solglasögon och keps. Nästan utstuderat. Många har säkert tänkt så här innan de blivit 33, men för mig var det premiär. En speciell känsla...A. skriker mkt nuförtiden. Även när hon inte är arg. Och jag som har känsliga öron. Snart dags för henne att sova. Hon har bara sovit en gång idag och brukar sova två..hej dp

ensamhet måste vara vår tids folksjukdom. Jag tror inte det är naturligt för oss människor att leva i enskilda enheter, det är inte bra för barnen, det är inte bra för föräldrarna, det är inte bra för samhället. Människan är i grunden ett flockdjur och oerhört beroende av andra människor. Det är genom samarbete som vi utvecklas, inte tvärtom. I dagens samhälle så blir många ensamma som inte passar in i kärnfamiljsidealet. Vid en skilsmässa lider barnen och de vuxna. Skulle vi o andra sidan leva i någon form av kollektiv där alla kvinnor är mammor och alla män pappor så påverkar en separation inte barnen speciellt negativt. Samtidigt slipper människor hamna i utanförskap eller ensamhet. Det är bättre att äta gröt tillsammans än oxfile i ensamhet....

Hon kom som vanligt hem sent fast hon skulle laga mat. A. bör äta innan fem nu blev det sex. Relationen är riktigt konstig just nu. Vi spelar våra roller, säger puss i telefon och pussar på varandra när vi ses, men det känns inte äkta. Ett spel för galleriet. Man undrar hur A. egentligen reagerar på allt detta. Hon är fortfarande väldigt liten, men stämningar i luften kan nog påverka mer än man tror.Nu ska vi prova att bo på skilda håll ett tag. Det har gått så jävla fort, från att hon eventuellt ville skjuta på bröllopet till att vi ska separera. Om vi bara ser det jobbiga med att bo ihop, d v s gräl, konflikter och ett ständigt plock tror jag inte vi har en chans. Vi måste komma ihåg de goda stunderna och fokusera på de annars går det inte. Jag tror bara hon ser det negativa och våra problem och vad ska jag göra åt det? Att vi ska bo isär kommer inte att bli rättvist med tanke på att vi ska nyttja hennes mors lägenhet. Det kommer att kännas konstigt för mig de veckor som jag bor där och samtidigt kommer jag att bli väldigt ensam. Jag flyttade hit till Malmö för 2 år sedan och har inte lärt känna speciellt mkt folk. Det är ganska svårt när man är 30+ och de flesta har sina kontaknät. Det var en markant skillnad när jag flyttade till Uppsala för 10 år sen. Då gick det snabbt att träffa polare. Nu har vi mest umgåtts med hennes kompisar som har blivit mina bekanta. Som tur är har jag lärt känna lite folk som jag kan hänga med, men alla har tjej eller familj och vill förmodligen umgås med familjen efter en hård arbetsvecka på helgerna. Detta gör situation ojämlik. Jag kommer att sitta ensam i en lägenhet och sakna familjen och den saknaden kommer att hindra mig från att analysera om jag "fortfarande" är kär i min flickvän. När hon bor i lägenheten kan hon bli ung på nytt och leva livet, med polare, kollegor, etc. Mina kollegor på i Kristianstad där jag jobbar. Det är svårt att bara gå ut och ta en öl under dom förhållandena. Den ojämlika maktfördelningen kommer inte att leda till att vi försonas. I mina ögon verkar vi chanslösa. Jag har en massa kompisar, men de bor såklart i Uppsala eller sthlm. Timeout...vilket jävla begrepp. Att ta en paus, att låta förhållandet vila. Har det nånsin lyckats? Jag vet inte vad jag vill, men det är sårande när hon blivit så annorlunda. Hennes bästa egenskapar var hennes värme och omtanke, det är svårt att se nu. Jag får inte bli bitter för A. skull. Jag måste bita ihop. Men det är en sån obehaglig känsla jag får när vi är med varandra, min sambo o jag. Vi har alltid haft åtrå, men den verkar ha försvunnit och vad har vi då kvar? Hon var så älskvärd o annorlunda för bara några veckor sen? Hur kan en människa förändras så fort?Hej då