Jag har funderat och funderat och funderat på mig och min sambos relation. Vi har haft en passionerat, stormigt förhållande, vi har känt stark åtrå och attraktion till varandra, vi har varit förälskade, vi har älskat varandra, men har vi verkligen varit kära i varandra? Kärlek kan vara destruktivt och den kärleken har vi nog haft en del av, men den goda kärleken då. Den kärlek som gör att man växer, att man vill bli en bättre människa, att man bara vill den andra väl. Har vi haft den sortens kärlek? Jag vet inte i dagsläget om vi upplevt detta, någonsin? Skrämmande eller hur. Eller så är jag så förblindad av stundens allvar att jag inte kan se längre än näsan räcker. Den destruktiva kärleken tar kraft och energi och den goda kärleken ger energi. Har vi gett varandra energi? Det kanske är så att varje relation ibland kräver mer energi än den ger. Är vi i så fall onormala?Vi diskuterade detta i morse. Det kände som om jag kommit till någon insikt om vår relation kl. 21.39 på tisdagen den 10 april, 2007. Att vi kanske aldrig gett varandra styrka, vi har varit nyförälskade i omgångar och bara det gör ju en stark, men sen då? Hur bygger man vidare? Vi har bestämt att vi ska bo på varsitt håll ett tag för att få distans. Hennes mor har en tom lgh som vi kan nyttja. Jag vet inte om det kommer att lösa något, men det är värt ett försök. Vi måste hursomhelst gå till botten med problemet och se om vi verkligen är bra för varandra. Jag har känt ett lugn och en harmoni i vår relation, i alla fall sedan januari när jag fick ordning på min papparoll. Men kan den ena parten uppleva ett lugn samtidigt som den andra absolut inte gör det? Ja, vi behöver tid från varandra för att kunna reflektera över läget. Är vi rätt för varandra? Men om man sen tittar sig omkring på sina vänner och deras relationer kan jag inte säga att de verkar speciellt lyckliga. Ibland kanske, men de skrattar sällan ihop, de tar sällan på varandra, de visar sällan varandra uppskattning, etc. Är dom då rätta för varandra? Eller forsätter de p g a trygghet, rädsla för ensamhet, rädsla för alla vänners reaktioner, osv? Eller är det vi som ställer så höga krav på vår relation att det helt enkelt inte kan fungera? I hur många relationer kan man se att de ger varandra trygghet, kraft och energi, oftast hör man motsatsen. Det är bråk om än det ena eller det andra, det är svartsjuka och misstro, det är gräl och konflikter, och det är svårt att se varför de fortsätter?Men om man då ska leta efter den person som kan göra en hel, och ge trygghet, och energi, och kraft, och lycka då kanske man får söka i evighet? Eller ska man bara acceptera lägetr när det är OK?