Vi har haft ett väldigt stormigt förhållande som byggt mkt på åtrå och passion. Om därför åtrån försvinner är vi därför chanslösa. Men om relationen byggt på åtrå och passion kanske dn inte varit odelat positiv. En relation kan mkt väl vare desktuktiv och stjäla energi. Att kunna slappna av och tycka som sig själv när man är med sin partner kanske är en förutsättning? Har vi inte byggt något mer, vi blev gravida ganska snabbt efter att vi hittat tillbaka till varandra efter ett års uppehåll. För mig kändes det som att jag hittat hem, att hon var den som skulle rädda mig från helvetets käftar. Jag var utled på att söka, att tvivla, att inte veta. Nu startade livet på nytt, inte oproblematiskt, men ett helt annat djup. A. föddes och jag fick en känsla av att livet fördjupades. Från ett svartvit komedi till ett färgsprakande drama, men jag kunde dela detta drama med den jag älskade. Jag tyckte vi hade hittat harmoni och trygghet hos varandra, att vi kände oss starka tillsammans, att det var vi mot världen. Så har tydligen inte min sambo känt det. Men hon var så underbar för några veckor sedan. Skrev kärleksfulla SMS och pratade sådär som bara hon kan göra. Så vad hände? Hon säger nun att hon tvekat en längre tid. Varför har jag inte märkt det? Och varför har hon då varit så kärleksfull? Jag påminnde henne om hennes far. Luktade likadant, var stor och stark, jag skulle beskydda henne från det onda, men det blev inte så. Hon fick analysera mig att ta mina problem på sina axlar. Det gjorde hon så gärna för det har alltid varit hennes roll. Hon kanske helt enkelt ät dödstrött på denna roll? Hon är dödstrött på att ta hand om, att tycka synd om, att ha dåligt samvete, att vara destruktiv. Det är kanske så att hon håller på att göra upp med sig själv och då finns det ingen plats för mig längre. Hon orkar inte bry sig om mina problem och bekymmer, hon kanske bara vill vara? Kan det kanske vara en 30-års kris? Hon har varit ute och festat till sex på morgonen, hon har köpt ungdomliga kläder, hon kanske känner att livet rinner iväg och att hon inte hänger med? Jag vet inte och inte hon heller? Men har vi någon chans, med de förutsättningar som vi har? Har hon redan försvunnit, hon säger att det inte är så, men om problemen är så grundläggande så vad ska vi göra?vet inget längre........

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt.  ...

- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt  i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat. "Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45. Jag tänker.... "Har hon gråtit länge?" Frågar jag. "Jag står inte ut....k...

När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok....

men det går att älska. Det finns spärrar överallt, men det är "bara" att ge järnet. Inget att förlora....jo, det är klart det är. Man kan bli sårad. Ack, hemska tanke, men fördelarna är större än allt annat tillsammans...   våga lev     ...

Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon ...