Livet handlar om kärlek, att finna den rätta, någon att dela livet med, och när man väl gjort det dyker frågorna och tvivlet upp, i en oändlig spiral, nästan all musik som omger oss handlar om kärlek, likaså filmer, i mediabruset, på internet. Kan man aldrig få en lugn stund? Vi är inne på fas två. d v s är jag fortfarande kär i min kärlek? Jag trodde jag funnit den rätta och det trodde nog min sambo med. Men hur vet man om man fortfarande är kär? När barnen kommer finns det sällan tid för reflektion, allt går i ett, amning, förädraskap, jobb, träning, skjutsa barn, umgås med barnen, ta hand om hemmet, osv, i en evig spiral. Om man då stannar upp och börjar tänka. Är jag fortfarande kär eller är detta det mest praktiska och enklaste? Jag tror man fortfarande kan älska varandra på ett djupt plan som man kan älska en vän...Men pirret då? Måste man hela tiden analysera läget, eller ska man bara köra på? Tänk om man tänker efter och inser att man kanske inte är kär längre. Vah händer då? Ska man skiljas/göra slut? Då kanske man blir ensam, och hur ska det gå med ungarna, vad ska grannarna och släkten säga, vad ska vi göra med hemmet, och alla sorg och saknad? Är det värt det? Det handlar om hur höga krav man ställer på livet. Ska livet vara en förälskelse, i all dess form? Jag och min sambo står vid ett vägskäl. Jag hade inte tänkt efter för jag trivdes ganska bra med livet. Vi hade det bra, skulle jag säga. Tills min sambo yppade ett tvivel. Det gör att jag måste börja analyera och reflektera över min situation. Är jag kär eller är detta det enklaste? Det var någon klok man som sa: "När man tycker om sig själv med människan man älskar så är man kär". Jag kan inte säga att jag känner så, kanske ibland, jag vet inte? Men det är en fruktansvärd sorg, en sorg för att vi kanske inte klarar detta, en sorg för vårat barns skull, en sorg för alla minnen. Jag var lycklig förra veckan innan detta dök upp, det inser jag nu. Jag vill bara tillbaka..

Just nu känner jag mig som en fasad utan djup. Jag ska försöka beskriva närmare. Alla spelar vi olika roller i olika situationer, kanske mindre när man blir äldre, men ändå. Bakom dessa "fack" av personligheter eller roller finns jaget. Det problem som jag upplever nu är att jag inte finns. jag vet inte vad jag är? Jag är bara dessa olika roller. Nu ska jag ta fram den intellektuella och djupa, nu ska jag ta fram den grabbiga sidan, nu ska jag vara nere, nu ska jag vara utåtriktad, etc. Men jag då? Vad är jag? I familjen och med de närmaste borde man kunna visa jaget, men då måste man veta vad det är. Jag tror min sambo söker mitt jag för att finna trygghet och jag kan inte ge henne det för att jag inte vet? Har vi någon chans att lösa våra problem om inte jag löser mina först. Det är förmodligen en process på flera år och just nu har jag ingen aning om var jag ska börja. Jag förlorade mig själv redan i tonåren när mina föräldrar gick skilda vägar, den goda sonen rollen blev min. Den som tog hand om sin handikappade mor, stöttade henne och spelade stark. Min sorg och saknad bearbetades inte. Om jag visade att jag var ledsen så skulle situationen förvärras, i alla falla trodde jag det. Att spela den rollen under en kort tid hade säkert inte ställt till så mkt problem, men när åren gick blev den rollen mitt nya "jag". Det var en roll jag inte trivdes med men jag hade inget val. Går det att hitta den förlorade pojken eller är det fel väg att gå? Den goda son rollen mångfacetterades med tiden och växte och nu har jag ett antal roller, men inget jag.Hej då

hej,Att förlora sig själv, att inte förstå sig själv, att spela spel och roller för att dölja något. Allt detta är sådana klyschor. Men inte desto mindre sanna. Jag kommer ihåg när man var ung och hörde uttrycket: Vem är jag? Man svarade: Men titta på passet då!Ack så lite man visste. Jag vet inte idag om uppbrottet är nära, jag tror att min sambo har börjat släppa taget om sin alkoliserade far, hon orkar inte längre bry sig, hon orkar inte längre bry sig om alla andras problem. Och jag har problem, mkt bagage att bearbeta. Det kände hon till när vi träffades, men det kanske är först nu när hon börjar släppa sin far som hon kan släppa mig. Såklart skulle jag ha varit klar med mig själv när vi träffades, men vem fan är det? Hon vill leva ett liv i trygget, utan en massa skit som hela tiden kommer upp till ytan. Hon vill komma hem och känna trygghet, inte att hon förlorar energi. Mina trauman är relativt stora, jag förlorade mig själv för många år sedan p g a en tragisk händelse. Jag kan inte finna den pojken längre. Han kanske inte ens finns idag? Att utstråla säkerhet för att dölja sin ångest och litenhet är vanligt, men att dölja något så mkt och så länge att man inte kan hitta tillbaka är så jävla svårt och inte alls lika vanligt. För då står man där utan djup, utan något genuint, utan något äkta. Jag kommer ihåg imorse när min tjej gick till jobbet. Jag försökte utstråla lite glädje, Blinkade med ögat, men det är en så typisk grej jag gör, men denna gång kom jag på mig själv. Det är ju detta spel som hon ogillar och jag kan inte ens säga om det är ett spel? Att bryta ihop löser iof sig inget, men jag måste hitta tillbaka. Jag vill inte längre vara yta, jag kan tom med spela att jag har ett djup och någonstans därinne finns det nog ett djup, men vad är jag?

hej igen,Det går inte att vara säker på någonting, framför allt när det gäller känslor. Jagh trodde att jag skulle leva med min nuvarande sambo, men nu är allting osäker. Jag känner svartsjuka, jag känner mig sårad och besviken, jag känner mig också sviken. Jag som alltid levt ett liv på halvfart. Där jag har haft kontrollen och tagit det säkra före det osäkra. Inte involvera sig för mkt känslomässigt då kan man bli sviken. Att alltid visa en stark sida utåt att ha så mkt stolthet att man kväver sig själv. Det har varit min melodi av olika anledningar. Men till slut hade jag hittat rätt, jag hade bestämt mig och då spårar det ur. Det är så jävla svårt att hantera situationen för jag har aldrig varit här förut med en kvinna. När jag pratar med mina kloka vänner så är det många som haft kriser och kommit igenom de, men om krisen handlar om sådana känslor som åtrå och attraktion så går det väl inte att lösa? Går det att börja känna mer igen? Går det att hitta tillbaka? Vi har alltid haft en passionerat förhållande, mkt upp och ner, starka känslor, sex, åtrå. Är det det vi byggt relationen runt? Om det då försvinner så finns det väl inget kvar? Men jag vet inte om vår relation bara handlar om det? Jag trodde eller tror att vi älskar varandra på ett djupare plan. Me jag vet inte hur jag ska agera. Ska jag bara ta det lugnt och avvakta? Eller ska jag ställa hårt mot hårt. Är du osäker så stick? Vi har ett barn ihop så det går inte att bara dra. Vi måste lösa det på något sätt...Vi har dock haft en relation där prestige och maktkamp har varit centrala begrepp. Jag tänkte just det att familjen det är ju där man ska hämta kraft, inte tvärtom. Har vi haft det så? Ska jag göra allt för att det ska bli bra, att uppvakta, ge komplimanger, hålla om, pussas, diska, städa, tvätta, laga mat? Tom med förnedra mig och samtidigt behålla min stolthet? Går det? Är det denm rätta vägen?Att kvinnor och män resonerar olika är tydligt. En kvinna kan lyfta fram ett problem för att diskutera, inte lösa. Tänk om min kvinna gjort. Lyft fram ett problem som hon funderat på, men som hon egentligen inte vill lösa? Tänk om hon ställer in bröllopsplanerna bara för att få tid att tänka och vänta med beslut? Jag måste släppa på min prestige och stolthet. Jag föreslog igår familjerådgivning som vi lovat varandra om vi hamnar i kris. Då var hon tveksam. Det är tid jag behöver inte rådgivning. Då blev jag såklart besvikekn. Är du inte villig att kämpa? Då sa hon att hon kanske redan gett upp? Men efter lite resonerande så var det plötsligt annorlunda. Då skulle vi uppsöka en terapeut om det blir akut, vi skulle kämpa om inte för oss så för vårt barn. Vi kommunikation har varit väldigt barnslig. Om du sårar mig så sårar jag dig, om du ger mig dåligt samvete så ger jag dig dåligt samvete, etc. Rena sandlådan, för att den ska mogna så måste vi få hjälp tror jag?Hej då

Hej dagbok,Jag trodde inte det kunde hända mig. Jag inser nu hur lycklig jag egentligen varit tidigare. Vi hade planerat framtiden ihop, vi skulle gifta oss till sommaren och sen köpa hus på landet. Det kändes som om vi båda hade bestämt oss. Under en period, som var väldigt kärleksintensiv, kunde jag inte ta ett beslut. Jag vågade inte bestämma mig för en kvinna, för tänk om man valde fel. Tänk om det fanns någon annan runt hörnet och vad skulle hända då? Det var en väldigt otrygg och jobbig tid, med sina glädjestunder såklart, men ändå. NU kändes det som att jag hittat hem, det kändes som att jag hade bestämt. Eller jag hade bestämt mig och livet fick en ny mening. Det var en väldigt skön känsla som infann sig. Nu berättade min sambo att hon börjar tveka, tvivla. Jag tror att det då redan gått för långt. Men jag vet inte. Det kanske är överilat. Men jag känner mig såklart sårad och besviken, ledsen och för att få kontroll på situationen och ta initiativet så sade jag att vi gör väl slut då. Men man måste kunna prata om problem i relationen utan att den ena hävdar att då gör jag slut. Då är det väl helt kört om ma inte kan prata. Tvåårskris finns det något som heter. Tänk om det är det och det går att lösa? Men vad ska jag göra? Bara vänta på domedagen eller agera aktivt?