Så har vi verkligen varit kära i varandra, eller har vi varit/spelat kära för att vi har fått barn ihop som stämmer bra överens med vår romantiska vision? Att reda ut denna problematik är ingen lek. Men vi kanske ska separera att tag för att få tid att sakna varandra och reflektera över situationen. Min ångest är betydligt dämpad o jag börjar undra om det stundande bröllopet tagit musten ur oss båda. Och kanske tom med så att jag också känt av allvaret med ett bröllop, men att jag bara kört på utan att tänka. Nu har jag börjat tänka och på något sätt så känns livet lättare nu, i alla fall för stunden. Jag kanske inte varit säker på om detta är rätt, men utan att reflektera bara fortsatt. Tänk om hon har rätt? Att vi kanske aldrig varit riktigt kära och njutat av varandras sällskap, vi har istället byggt vår relation på en ständig destruktiv kamp som tagit istället för gett energi? Vet inte något längre??

Igår morse kändes det som att jag förlorat henne. Vi pratade lite och det kändes bättre. Så länge det finns hopp känns det OK, men när hoppet försvinner känns det fruktansvärt. Allt blir meningslöst och grått, allt glädje och lust försvinner och klumpen i magen bara växer. Det gör ont i hjärtat och ångesten är nästan total. Man blir nästintill förlamad. Men sen pratar vi lite och då känns det plötsligt lite bättre, hon säger att det finns en chans, men att hon behöver tid. Hur mkt tid då?Sen plötsligt så händer något när jag står i tvättstugan. Jag hänger upp hennes jeans och tröjor och inser att det här slipper jag i alla fall om vi separerar. Jag slipper gnäll, jag slipper diskning av hennes tallrikar, jag slipper det dåliga samvetet att inte maten är klar eller att jag inte plockat undan A:s leksaker. Den ångest jag känt kanske inte handlat om kärlek utan om rädsla. Rädsla att bli lämnad, rädsla att bli ensam, rädsla att bli övergiven? Plötsligt blev jag på bättre humör. Det kanske vore skönt att bo ensam. Det har jag gjort så mkt tidigare. Om vi fortfarande kan vara goda vänner och bo nära varandra så kanske det kan funka utmärkt med A. Och sen friheten man får varannan vecka, tänk på den. Hon kanske haft rätt hela tiden. Vi kanske inte har varit riktigt kära, vi har varit passionerat förälskade under en lång tid, ja, vi har gett varandra intellektuell stimulans, ja, vi har gjort varandra lyckliga till och från, ja, men har vi varit kära i varandra? Sen är det i sammanhanget viktigt att definiera kärlek. Man kanske är så bortskämd av tron på den romantiska kärleken att man ställer alldeles för höga krav? Hursomhelst känns livet mkt lättare nu. När det "mest" tragiska som kan hända oss är att vi separerar och att det inte är någon katastrof blir det plötsligt lättare.