Hon säger att problemen i vår relation blev så tydliga när hon träffade B. Vi har flera basala problem som kanske aldrig går att lösa. Nu känner jag att detta är helt kört. Vår relation är död. Det kanske den har varit länge. B. är bara den utlösande faktorn. Vi Skulle givetvis ha tagit tag i våra problem för länge sedan, men det är så lätt att bara köra på. Jag märkte också nu ikväll att vi inte har några bilder på oss. I förra lägenheten, vi flyttade i oktober, så fanns det flera bilder på oss. Dessa blev aldrig uppsatta i denna nya lägenhet. Kanske en signal som man borde sett eller läst av. Fy fan vad jag har ont i magen nu.....Vi är förlorade...vilket vemod...vilken sorg. Alla minnen, alla drömmar, alla stunder av lycka. Allt försvinner känns det som. Det mest tragiska kanske är drömmarna. Vi hade så mkt planer, vi ville så mkt, vi hade en framtid, vi skulle göra allt o lite till. Jobba utomlands, skaffa flera barn till, njuta av vår tid tillsammans, växa tillsammans....

Och nu då? Börja om från början med någon annan. Fy fan för det. jag orkar inte gå igenom processen en gång till. Lära känna någon på djupet tar ju flera år...o sen kanske det går åt helvete i alla fall. Jag är inte ens sugen på att ha sex med någon. Det händer nästan aldrig, men jag hade bestämt mig för henne. Vi skulle gifta oss i sommar. jag var så säker på henne...jag kanske tog henne för given...för mig var hon självklar. Om det var någon som skulle svika så var det jag...Vad faaan ska jag göra nu....??

Så jävla pissigt allt känns. Varför såg vi inte problemen tidigare?  Vi hade kanske kunnat rädda relationen? Eller är vi helt enkelt inte bra för varandra?

Ooooohhhh...smärta...det går snart över...det vet jag!

Hade det inte varit någon annan hade det varit OK. Nu känns det så förjävligt. Nu skickar hon förmodligen romantiska SMS till honom. Som hon gjorde till mig för bara någon månad sen. Hade det inte varit någon annan skulle det gå bra. Nu håller jag på att sprängas av olika känslor, hat, ilska, sorg, ångest. Ibland hatar jag henne så mkt för det hon gjort. Jävla hora tänker jag. Jag hade aldrig gjort så...

Ibland känns det lugnt. Ibland känns det inte så mkt. Igår fm skrattade jag till och med en kompis och vi åt god mat. Hade det riktigt trevligt med våra barn. Jag trodde då i min enfald att det är på väg att gå över, men nu är smärtan tillbaka. Det är när man är ensam som det är så tungt. Jag sitter här med Alma. och vet inte vad jag ska ta mig till. Hon är ju mitt allt, men jag har inte energi att hitta på något. Jag måste ta mig samman....

Jag åker till Uppsala o sthlm på lörd o ska vara borta en vecka. Det kanske gör mig gott. A ska då vara med Alma hela veckan. Det kanske gör henne gott. Ger henne lite tid till reflektion samtidigt som hon inte träffar B, varje dag. Det som kanske gör mest ont är att hon beskriver sin relation med Bengan som unik. Hon mår så bra när hon är med honom. Och att hon aldrig känt ett lugn med mig. Att hon aldrig känt att hon verkligen trivs med sig själv i mitt sällskap. Det känns såklart bättre när hon är här. Ikväll skulle hon åt med "Christian". Förmodligen en omskrivning för B. Jag som var allt för henne tidigare....Och jag kunde tom gett upp relation om det inte var för B,....eller jag vet inte..

Hon kom hem igår vid femtiden. Då ville hon pussas och kramas. Jag pratade med en kompis om detta. Det är ju faktiskt förnedrande. Så länge hon håller någon annan kär ska väl hon ge fan i mig, men det svårt att säga nej. Bara hon rör sig i min närhet känner jag lust. Jag behärskar mig. Men mitt underliv vill något helt annat. Denna drift kan jag inte riktigt förklara. Vill jag ha sex med henne för att göra henne mig, eller är det en naturlig biologisk drift som innebär att jag fort som fan måste göra henne på smällen. Så ingen annan hinner före.....Samtidigt mår jag tillfälligt bättre av hennes närhet. Då känns det som att det finns hopp, men jag tror på avhållsamhet. Det hon gör måste få konsekvenser..

Jag är så rädd att det bara blivit en tävling för mig. Till skillnad från min sambo så vet jag att jag är vilsen, jag vet inte riktigt om mina beslut handlar om vad jag känner eller vad andra tycker att jag ska besluta. Hon tror att hon vet och det är det som är skillnaden mellan oss. Inte att vi båda är vilsna, men jag har iaf erkänt det...

Tänk om inte B, funnits. Hade jag då kämpat för A, eller hade jag gett upp. Nu känns det som att jag tävlar med B. Jag ska visa att jag är bättre än honom. Det är helt fel tänkt. A är ingen trofe. Men jag kom på mig själv igår att bara jag håller mig lugn så fungerar det mellan oss. Då kan det vara riktigt bra. Och då tänker jag att om hon kan behålla denna känsla när hon träffar B, så kanske det finns hopp. jag tror det är fel igen. Då tävlar jag med honom igen. Det är inte det som är grejen. Jag måste ta reda på vad jag känner för A. Inget annat!

Efter bråket igår så var jag såklart ledsen och tänkte att jag måste ringa och berätta det för A. Men sen kom jag på mig själv. Ringer jag nu för att jag ska framstå som en sån klok och bra människa i förhållande till B,, eller ringa jag för att jag känner för det? Att inse något sådant och samtidigt inte veta vad som är mina känslor är tufft...

Nu ska jag vara med min älskade dotter. Hoppas på SOL!

Hon säger att hon är så less på att vara så känslomässigt kontrollerad. Hon säger att hon bara vill följa med strömmen. Hon säger att hon känner sig själv. Jag har tänkt på detta i natt. Vi har bestämt att inte prata om våra känslor den närmaste tiden och det är nog bra, men jag måste få utlopp för känslorna på något sätt. Som tur är har jag träffat  en vän som är helt underbar. Han har kommit så långt med sin personliga utveckling. Han har en analys som inte går av för hackor. Han har gått igenom väldigt mkt i sitt liv och även fått behandling. Vilken människa!

Men tillbaka till mina tankar under natten. Hon har alltid haft känslorna på utsidan, hon har alltid gråtit när hon är ledsen, hon har skrattat när något varit roligt, hon har hoppat på kärlekståget när det dykt upp. När hon träffade mig var jag den rätta, jag skulle rädda henne eller ge henne det där som hon aldrig fick av sin far. Jag till och med luktade som honom. Jah skulle göra henne hel. Hon blev blixtförälskad medan jag var tveksam. Det slutatde i katastrof för jag var inte redo. Vi hittade tillbaka till varandra några år senare och här står vi nu. Nu hade vi hittat stabilitet i vårt förhållande, vi hade hittat harmoni tyckte jag. Men det kanske var det som var felet. Det var för lätt. Jag fanns där för henne och då blev jag tråkig? Kanske jag vet inte?

Men det som är ett stort problem är att hon kallar sig en kontrollmänniska. Jag menar att hon är precis tvärtom. Det tyder på att hon inte alls känner sig själv, som hon påstår. Hon vet inte vart hon ska, hon vet inte  vart hon vill, hon vet nog ingenting. Det går inte att hitta lugnet i en annan människa som hon tycks föreställa sig, det är en myt. Jag blir då orolig för VÅRT BARN. Tänk om 2-3 år. Är det då dags för nästa kärlek, för att hon inte kan kontrollera sitt känsloliv som hon tror. Vad ger det A. för signaler? Och vad får det för konsekvenser? Ska A. ha en ny plastpappa vartannat år. Hon måste gå i terapi för att komma tillrätta med detta. Eller hur?

O ännu en morgon. Förmiddagarna är Ok, nätterna är fruktansvärda. Jag vill inte gå o lägga mig för jag vet att då kommer tankarna. Nu åkte hon till jobbet, för att träffa B, som han tydligen heter. Den fega jävla skitstöveln som inte vågat prata med sin fru. Ska hon bli tillsammans med en sån människa? Fy fan...Jag har funderat på att prata med hans fru. Ska hon kunna ta rätt beslut måste hon ha alla korten på bordet. Att inte berätta för henne är att förminska och förnedra henne. Det är inte hans ansvar, man kanske mitt?