Hon kom som vanligt hem sent fast hon skulle laga mat. A. bör äta innan fem nu blev det sex. Relationen är riktigt konstig just nu. Vi spelar våra roller, säger puss i telefon och pussar på varandra när vi ses, men det känns inte äkta. Ett spel för galleriet. Man undrar hur A. egentligen reagerar på allt detta. Hon är fortfarande väldigt liten, men stämningar i luften kan nog påverka mer än man tror.Nu ska vi prova att bo på skilda håll ett tag. Det har gått så jävla fort, från att hon eventuellt ville skjuta på bröllopet till att vi ska separera. Om vi bara ser det jobbiga med att bo ihop, d v s gräl, konflikter och ett ständigt plock tror jag inte vi har en chans. Vi måste komma ihåg de goda stunderna och fokusera på de annars går det inte. Jag tror bara hon ser det negativa och våra problem och vad ska jag göra åt det? Att vi ska bo isär kommer inte att bli rättvist med tanke på att vi ska nyttja hennes mors lägenhet. Det kommer att kännas konstigt för mig de veckor som jag bor där och samtidigt kommer jag att bli väldigt ensam. Jag flyttade hit till Malmö för 2 år sedan och har inte lärt känna speciellt mkt folk. Det är ganska svårt när man är 30+ och de flesta har sina kontaknät. Det var en markant skillnad när jag flyttade till Uppsala för 10 år sen. Då gick det snabbt att träffa polare. Nu har vi mest umgåtts med hennes kompisar som har blivit mina bekanta. Som tur är har jag lärt känna lite folk som jag kan hänga med, men alla har tjej eller familj och vill förmodligen umgås med familjen efter en hård arbetsvecka på helgerna. Detta gör situation ojämlik. Jag kommer att sitta ensam i en lägenhet och sakna familjen och den saknaden kommer att hindra mig från att analysera om jag "fortfarande" är kär i min flickvän. När hon bor i lägenheten kan hon bli ung på nytt och leva livet, med polare, kollegor, etc. Mina kollegor på i Kristianstad där jag jobbar. Det är svårt att bara gå ut och ta en öl under dom förhållandena. Den ojämlika maktfördelningen kommer inte att leda till att vi försonas. I mina ögon verkar vi chanslösa. Jag har en massa kompisar, men de bor såklart i Uppsala eller sthlm. Timeout...vilket jävla begrepp. Att ta en paus, att låta förhållandet vila. Har det nånsin lyckats? Jag vet inte vad jag vill, men det är sårande när hon blivit så annorlunda. Hennes bästa egenskapar var hennes värme och omtanke, det är svårt att se nu. Jag får inte bli bitter för A. skull. Jag måste bita ihop. Men det är en sån obehaglig känsla jag får när vi är med varandra, min sambo o jag. Vi har alltid haft åtrå, men den verkar ha försvunnit och vad har vi då kvar? Hon var så älskvärd o annorlunda för bara några veckor sen? Hur kan en människa förändras så fort?Hej då