Jag vaknade kl 03 inatt och hade ont i magen och kände samtidigt en fruktansvärd ilska. En ilska för att hon ljugit, en ilska för att hon dissade familjerådgivningen igår när vi diskuterade, en ilska för att hon inte kan ta en paus från föremålet för sin kärlek. Tankarna gick runt och runt i huvudet och jag var så frusrerad. Lyckades aldrig somna om efter detta. När A. vaknade hade jag lugnat ner mig och då kom A för att byta om innan hon åkte till jobbet. Ett storgräl utbröt och A. grät, jag hade tänkt under natten att jag skulle packa en väska till A och ställa utanför dörren och sedan låsa. Jag kommer ihåg Ebba o Didrik serien när pappan hade en affär gjorde moderna så.

Jag befinner mig i en fruktansvärd pressad situation. Jag ska ge A. närhet och kärlek samtidigt som jag är oerhört frustrerad och sorgsen. Och jag vet också att varje dag går A till jobbet och träffar den där jävla mannen. Som hon är så jävla kär i. Ibland vill jag bara spy och fly. Träffa någon ny och komma bprt från sorgearbetet, men jag har gjort det så många ggr tidigare och det har inte löst någonting. Jag tänker ta fighten fast det gör så ont. Jag ska genomlida detta,jag ska inte ge upp, jag ska inte....

Imorse så hon att hon redan gett upp hoppet om att laga vår relation. Hon sa någonting helt annat igår. Det svänger så jävla mkt hela tiden. Jag vet aldrig var jag har henne...Varje gång vi grälar känns det som  att vi komemr längre o längre ifrån varandra. Så länge jag är cool och ger henne frihet så är det bra. Men så fort jag kritiserar henne och ställer krav så bryter helvete loss. Hon kan inte ta kritik för fem öre, det har hon aldrig kunnat. OM jag säger att hon har problem som om måste bearbeta så kan hon inte hantera det. Hon bara slår ifrån och det tyder väl på att man inte ens är medveten om sina problem....

Hur ska detta gå? Jag tänker inte ge mig.....inte denna gång. Hur det än går kommer det av ge mig mkt så att jag kan hantera framtida människor och relationer på ett annat sätt...det tror jag är väldigt nyttigt..men det gör så jävla ont när jag tänker på de. Är det en flykt från verkligheten eller är det den stora kärleken hon träffat. Hon tror det....men hur kan hon veta, hon känner honom inte. Han kan vara perfekt just nu, men hur är det att koka makaroner en onsdag kväll när man är jävligt trött??

Faaaannnn.............

Jag vet inte vad som pågår. Vi skriker år varandra, vi kysser varandra, vi håller om varandra. Jag tycker såklart att hon ska ta en timeout från föremålet för sin förälskelse. Det skulle ge henne tid att reflektera över vår relation och över mig, det skulle ge en nyttig distans för de, det skulle således vara bra för alla parter. Hon håller inte riktigt med. Hon vill ta sina egna beslut. jag funderade på att ställa ett ultimatum. Antingen så tar ni en paus eller så skiter jag i det här....Men jag vet inte...

Jag avvaktar lite....Det känns dock som att jag hittat henne i sängen med en älskare, som hon också är kär i och jag säger. Sluta träffa denna person annars ger jag upp. Jag måste behålla lite stolthet, eller varför måste jag det? Stolthet är väl aldrig bra, egentligen? Jag vet inte om jag ska ställa henne mot väggen. Vad tycker du?

Hejsan 

Det kan ju också vara så att hennes förälskelse är en flykt från verkligheten. Hon är rädd för problemen i vår relationen och då flyr hon in i en förälskelse. Jag tror det är ett klassisk problem när man fått barn. Man orkar inte analysera och reda ut allting och då flyr man. Att hon säger att hon tänker på honom hela tiden kan vara ett sätt att ignorera oss och våra problem. Hon orkar helt enkelt inte bearbeta oss nu. Är det så finns det hopp.

Det är också så jävla lätt att hitta allt som man saknar hemma i denna nya människa, ha roligt ihop, ge varandra energi, njuta av varandra, men vad händer sen. Jo vardagen kommer ifatt o man står där utan att ha löst några problem av båda personlig och relationell natur.

Jag älskar... 

En helt sjuk soppa. Det är sånt man läser om i böcker och ser på film. Hon har inte varit ärlig heller, det känns nästan som det värsta. Jag frågade för tre veckor sedan om hon träffat någon och hon förnekade detta. Sen berättar hon att hon är förälskad i en kollega som jag har träffat vid ett flertall tillfällen. Hon berättade sen att de inte pratat om sina känslor med varandra, också det var en lögn. Känslorna är tydligen besvarade och de hade diskuterat detta på en fest.  Samma kväll som  jag kom  hem från Tyskland med en jävla massa sprit satt de här och drack. Hade jag varit intresserad av en kollega hade jag fan inte velat känna hennes pojkvän.

Jag vet inte om jag ska kämpa, om jag ska lägga upp hjärtat på bordet o berätta att jag kommer att slåss för det här. Även om det krävs år av terapi från bådas sida. Är jag villig att offra detta för henne, älskar jag henne så mkt. Beslutet måste komma från mig. Tidgare har jag byggt mina känslor på hur hon känner för mig. Vad känner jag, förutom svek? Jag riskerar givetvis en tuff sorg om hon väljer att gå vidare, men det känns som  att jag då kan falla med flaggan i topp. Jag har gjort mitt bästa....

Har inte sovit en blund inatt. Tankarna bara snurrar i huvudet, om och om igen. Vet ingenting. Hon är förälskad. Den slutsats jag kunde dra efter våra fyra timmar långa konversation att det inte är helt kört. Hon har tänkt på honom hela helgen när hon varit borta. Det är klart hon inte kan reflektera över mig och vår relation om hon hela tiden tänkter på någon annan. Jag är så jävla less på vår maktkamp och våra spel. Framför allt är jag så jävla less på mig själv och mina roller, min fasad som inte får rämna. Jag vill bara skrika och gråta, kräkas, men inget händer....

Jag vill ha henne, jag vill ha henne, jag vill ha henne kanske....

Jag försöker öppna mig fullständig och berätta vad jag känner, men det är så svårt. Jag tar alltid en av mina intränade roller, ska jag vara den empatiska, hårda, mjuka, förnuftiga, vad ska jag vara..

Det är jävligt mkt som står på spel. Det är vår relation, det är snart tre barn, set är deras relation. Det enda förnuftiga måste vara att de tar en paus. Jag låg och tänkte på detta inatt. Och berättade vad jag tänkt på nu på morgonen. De borde vara ifrån varandra, för att båda ska få tid att reflektera vad de känner för sina respektive. I alla falla tills barnet är fött. Om de är rätt för varandra så kan de säkert hitta tillbaka till varandra....

Men A behöver tid och så länge han står i fokus fungerar inte hennes tankar på rätt sätt. Problemet är att de är kollegor. Hur ska de kunna undvika varandra?

OK, nu vet jag. Det var som jag misstänkte. Hon har förälskat sig i en kollega. Men chocken var ändå stor. Hon vet inte om kärleken är besvarad? Men å andra sidan blir man inte speciellt förälskad om den inte är det. Men de har inte pratat om det tydligen. Han har ett barn och i sommar kommer det andra. Så det är en jävla soppa....

När jag kom hem idag hade jag bestämt mig för att vi skullle separera. Jag tog av mig ringen, helt utan bitterhet och berättade att jag skulle söka lägenhet. Vi skulle skiljas som vänner, framför allt för A. skull. Men det gjorde ändå ont....man känner sig sviken, bedragen, med en klump i magen. Blodet pumpar i 190....Jag känner mig varm i hela kroppen...

Hur kunde detta hända mig....det är ju jag som brukar lämna, det är ju jag som brukar dra. Det kanske är bra på så sätt. Knäcker mitt självförtroende lite så att jag blir mer ödmjuk.

Det borde å att dra sig ur en förälskelse. Känner man attraktion så måste man backa om man har familj. Om jag istället bejakar känslan så skulle man förmodligen bli kär hela tiden och därmed aldrig kunna ha ett förhållande. Man måste helt enkelt bestämma sig för en människa, det är det enda raka. Sen om vi inte var rätt för varandra. Om  det finns någon därute som man verkligen skulle bli lycklig med så kanske man missar den chansen. Om man hela tiden stänger av, men det är kanske ändå det man måste göra.

Hur ska hon lösa detta, det är den stora frågan. Han måste vara lite intresserad annars skulle det inte gått så långt. Ska han då lämna sin gravida hustru för A:s skull? Eller ska de bara försöka lägga locket på...? Fy fan vad jobbigt, men det är inte mitt problem. Så länge A har det bra...

kram

Men sen pratar vi i telefon igen. O det känns som om hon vill, fast vi inte ska bo ihop. Hon lät ganska glad. O jag kände mig genast bättre. Efter telefonsamtalet skickade jag ett fint SMS o livet kändes plötsligt mkt lättare. Hennes sinnestämning styr mitt liv för tillfället. Känner hon en positiv känsla så ruckas min värld...she rocks my world...

Trodde aldrig att det skulle hända mig..

Att sinnesstämningen kan pendla så fort är för mig obegripligt. Jag promenerade hem idag från en väns kolonistuga. Jag o A. var där några timmar o "hjälpte" till. Det kom ett par och hälsade på med barn och då kände man etrt uns av ensamhet. Jag är där utan någon käreste, jag är där med mig själv o A. Man kan då känna sig utanför, men även känna avundsjuka. Vad lyckliga de är då!

Jag promerade hem o tänkte på min sambo. Hon har precis fått fast jobb och jag var o hälsade på med A. för inte så länge sedan. Jag tänkte hur kul det besöket hade varit, hur "lyckliga" vi var då....Detta följdes av ångest för att jag inte kunde känna någon glädje längre, det kändes som om hoppet var ute, all lust hade försvunnit. Jag hade pratata med AK lite tidigare o hon tyckte att vi skulle bo på skilda håll ett tag. Ingen förändring där alltså. Men ibland känns det som om hon gett upp och då kommer klumpen i magen tillbaka. Det var en tung o lång promenad hem med alla tankar. Jag är nostalgisk och sentimental o alla minne bara dyker upp, det är ibland fruktansvärt jobbigt. Man kan också beskriva det som tomhet, en fullständig tomhet....