Hej,

Mitt hjärta är vidöppet. Jag känner inga spärrar. Jag är inte rädd. Vi byggde ett hus utan grund och när stormen kom rasade allt. Jag vill bygga ett nytt, vackert hus med en riktig grund med Dig så när stormen kommer står huset kvar även om några plankor lossnar. Jag kunde inte ge Dig mer för att jag var den jag var. Jag gjorde mitt bästa för att älska Dig, men vågade inte fullt ut. Jag kunde gett Dig allt om jag bara öppnat min själ. Det förstår jag nu. Men jag kunde inte då, för jag visste inte hur. Jag vet inte vad som inträffat, men jag har känt sådana lyckorus i all sorg. Livet har känts närvarande. Du kallade det att bli hög på Livet. Jag förstod aldrig riktigt.

När man väl öppnar sitt hjärta händer fantastiska saker. Jag känner mig pånyttfödd och vill dela denna livsglädje med Dig. Hade jag gett Dig mig själv hade jag fått tusenfalt igen. För att du är en sådan människa. Jag kan förstå det där med att ge nu. Jag vill glädja Dig för att glädja mig själv. 

Ser man livet som en maktkamp blir det omöjligt att älska på riktigt. I alla fall om man tar med sig dessa föreställningar i en kärleksrelation. Allt är så glasklart nu.. 

Jag har rest till många länder, jag har besökt många platser, jag har träffat många kvinnor, jag har gått över Klippiga bergen, jag har seglat från norr till söder, jag har vunnit alla slag. Jag trodde att detta var att LEVA. Jag trodde att Carpe Diem handlade om att uppleva så mkt som möjligt på en dag. Ack så fel jag hade....

När jag väl tog tag i Livet och vände på alla begrepp så infann sig ett lugn som jag aldrig känt tidigare. Jag slutade tävla och prestera, jag slutade slåss mot Världen. Jag fattar inte hur jag orkat göra detta i 20 år. All min energi har gått åt till att slåss mot alla väderkvarnar som finns eller har funnits. Det har aldrig funnits energi eller kraft att på riktigt investera i en kärleksrelation. För att göra det krävs mod och engagemang, att våga ge sig hän. Det är omöjligt om man betraktar Livet som en maktkamp eller en tävling. Det går inte att ge på riktigt för de tror man att man hamnar i underläge. När man väl vänder på begreppen så öppnar sig en hel värld av möjligheter. Min föreställningsvärld har vänts upp och ner och jag känner Livet pumpa i kroppen, som det aldrig gjort förut. Murarna har fallit och isen har börjat smälta. Jag kan njuta istället för att prestera, jag kan insupa stunden utan att slåss, jag kan bara vara. Isen har varit fruktansvärt tjock, men när det väl vänder så är känslan underbar. Detta kommer såklart inte att hålla i sig för evigt, men insikten hoppas jag ska finnas kvar hela Livet!