Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon uppoffring, det känns inte som att jag försakar något, det känns inte som att jag måste ta ett beslut. Beslutet är redan fattat av mitt hjärta. Jag faller handlöst...Det är enkelt o samtidigt det svåraste jag gjort, men jag vet att jag gör rätt.

Jag följer min känsla o kanske kommer jag att kraschlanda med ett naket hjärtat . Det kommer att göra ont, men det kommer att gå över...nu slipper jag sitta där o ångra något. Jag kommer förmodligen att ångra mitt "beslut" när jag väl kraschar, men aldrig senare när jag kommit igenom det. Jag känner mig stolt. Jag vågar, jag är modigare än någonsin....jag faller...

En ganska bra dag. Har känt mig väldigt social o trygg. Har jobbat effektivt o pratat med chefen om ett eve jobbyte.

Att livet kan pendla så är fascinerande. Jag var så stabil tidigare, eller stabil är ett positivt ord o det känns mkt bättre nu när livet är på riktigt. Då var det på låtsas. Ingenting fick komma nära, livet skulle börja sen...då skulle allt bli bra.

Hoppas fortfarande på oss. Jag hör historier om par som satsat igen o lyckats, men det känns som om redan gått alldeles för långt. Hon har bränt bron o gått vidare...går det att bygga en ny. Jag ska ge det en sista chans....men jag vet inte hur..

Jag springer o springer, men är helt trött. Jag vill bara komma fram. Jag vet äntligen var jag är på väg, men målet förflyttar sig hela tiden. Och ibland fastnar jag i sörjan, utan att komma vidare. Hon berör mig, hon är mig, hon styr mig fortfarande. Jag försöker komma loss o börja springa igen, men jag är alldeles för trött.

Tankarna på henne gör mig trött, jag är spyless på de, men det fortsätter envetet surra som en mygga när man ska sova. Det går bättre o bättre, men jag kanske bara blockerar, jag kanske bara stänger av. Har jag då kommit någonstans? Eller finns allt kvar? Hur fan glömmer man vad man gjort, hur kunde jag vara så jävla blind, jag gjorde mitt bästa, eller gjorde jag det, varför älskade jag henne inte när jag hade chansen....

Ibland kan det fortfarande göra ont att tänka tillbaka....hur jag såg på henne, hur jag behandlade henne, hur jag ignorerade henne. Hon älskade mig till döds...jag var hennes allt för ett tag. Nu är det över. Jag önskar ibland att jag fick göra saker o ting annorlunda, att jag kunde vrida tillbaka tiden, men samtidig är jag plågsamt medveten om att ånger inte löser något. Jag kunde inte agerat annorlunda då. Jag gjorde mitt bästa...med mina förutsättningar...

Nu skulle jag kunna offra min högra hand för hennes kärlek...men den är borta för evigt. Det känner jag o det kanske är det bästa, men ibland vet jag inte. Ibland kan jag se oss tillsammans hur lyckliga som helst. Med dessa nya förutsättningar...

Det kommer aldrig att ske....

att skriva igen...även om ljuset råder. Mörkret håller sig borta, men jag vet att det kommer att återvända som en självklar del av livet. Tankarna kring henne blir alltmer suddiga och alltmer avlägsna. Det är dags att gå vidare, det är dags att söka sig hem, det är dags att vara den jag är, det är dags att vara stolt...

att livet kan vara så kasst visste jag inte. Att livet kan vara så underbart fattade jag inte. Att livet kan vara så farligt hade jag ingen koll på. Att livet kan vara så stor hade jag ingen aning om. Att livet kan vara så underbart hade jag missat. Att livet kan vara så jävla tungrott hade jag missuppfattat.

Att ens tankar med sin tröttsamma och envetna klang nästan kan kväva en, tog mig på bar gärning. Att livet pågår nu, att livet faller, att livet stiger, att livet flyger, att livet  vara, och allt detta sker på en o samma gång är ju helt sjukt egentligen, men det är väl det som gör det så fantastiskt. Mitt i all bedrövelse finns det en upphöjd medvetenhet att det vänder, det kan ske imorgon, det kan ske idag, det kan ske nu, men att det sker är obestridligt. Den vetskapen gör livet så fylligt. Den vetskapen gör livet till vad det är. Den vetskapen gör livet värt att leva. Den vetskapen gör livet påtagligt. Den vetskapen gör livet är större än allt annat.....Jag älskar livet oavsett vad....

kra m 

att livet kan vara så kasst visste jag inte. Att livet kan vara så underbart fattade jag inte. Att livet kan vara så farligt hade jag ingen koll på. Att livet kan vara så stor hade jag ingen aning om. Att livet kan vara så underbart hade jag missat. Att livet kan vara så jävla tungrott hade jag missuppfattat.

Att ens tankar med sin tröttsamma och envetna klang nästan kan kväva en, tog mig på bar gärning. Att livet pågår nu, att livet faller, att livet stiger, att livet flyger, att livet  vara, och allt detta sker på en o samma gång är ju helt sjukt egentligen, men det är väl det som gör det så fantastiskt. Mitt i all bedrövelse finns det en upphöjd medvetenhet att det vänder, det kan ske imorgon, det kan ske idag, det kan ske nu, men att det sker är obestridligt. Den vetskapen gör livet så fylligt. Den vetskapen gör livet till vad det är. Den vetskapen gör livet värt att leva. Den vetskapen gör livet påtagligt. Den vetskapen gör livet är större än allt annat.....Jag älskar livet oavsett vad....

kra m 

samma visa om igen...tredje gången som jag återigen fastnat i hennes garn. Jag kan inte skydda mig, har inget försvar, jag faller direkt av hennes närvaro, hennes lukt. Jag försöker stå pall, jag försöker vara stolt, men jag är less på att vara stolt.

Jag har varit så stolt, så rakryggad att jag missat hela poängen. Nu är det jag och mina känslor. Nu är det mina känslor som styr min verklighet. Inte en dag försent och inte en dag för tidigt. Jag faller fritt, men börjar se...börjar bli rädd igen. Det går inte att leva utan rädslor, det går inte att leva utan känslor, det går inte att leva utan närhet. Det går att dö svältdöden, fast du är välbeställd, det går att uppleva utan att leva, det går att knulla utan att vara där, men det går inte att älska utan närvaro.

Jag lyckades igår, jag lyckades dölja min osäkerhet, jag lyckades framstå som någon annan, någon cool, någon harmonisk, någon lugn, men hade jag verkligen lyckats, hade inte i själva verket bedragit mig själv...igen.

Kram