Den jobbigaste, men nödvändigaste resan i mitt liv har precis börjat. Det kommer att bli smärtsamt, men samtidigt underbart. När man verkligen börjar leva livet istället för att uppleva det. Då händer något i kroppen. Jag har känt sådana lyckorus i all sorg. Och tänker då att livet faktiskt kan vara underbart. Det har inte jag förstått. Jag har inte förstått människan. Jag har inte förstått vad det innebär att vara människa. En riktig människa med riktiga känslor, riktig ångest, riktig lycka.

För att älska någon måste man älska sig själv, men för att älska sig själv måste man känna sig själv. Det är klart att AK känt detta hela tiden i vår relation. Det har tärt på henne från den första början. Att öppna sig är att insupa livet. Att inte betrakta livet som en maktkamp eller tävling gör att man vågar öppna sig. Människor vill dig inget ont, snarare motsatsen. Jag har levt i en föreställning där jag känt att alla vill sätta dit mig eller komma åt mig. Då går det inte att öppna sig, då går det inte att ta steget utför stupet. Jag kramade en vän igår och berömde honom för hans muskaliska talang. Och sa att jag verkligen menade det. Han vart nästan generad, men såklart glad. Jag blev också glad. Varför har jag inte gett av mig själv så mkt tidigare? Att ge är att få...en win win situation. Att visa sig mänsklig och svag är att leva. Det finns inget att vara rädd för. Man kommer givetvis att bli väldigt sårad, men också väldigt lycklig. Men det är det som är LIVET. Jag har inte förstått detta förrän nu. Ett uppvaknande och en klarsynthet har infunnit sig i mitt liv. Det är dags nu att börja leva och känna.

Att leva med den person som jag var för bara en kort tid sen är en omöjlighet. För då handlar det om att kämpa varje dag för att få den bekräftelse och värme som en människa behöver. Det finns heller inget lugn i en sådan människa. Som tänker flera steg innna han/hon säger något för att anpassa sig till de förväntningar som finns. Det finns då ingen ärlighet i relationen. Det går att älska en sådan människa, men du får inget äkta tillbaka. Jag har därför insett av vår nuvarande relation är död. Det går inte att fortsätta under dessa förusättningar. Vad som däremot är möjligt är att börja om med en ny P och en ny K kan vänta på varandra.

Det känns som att jag haft en lista av saker som ska upplevas innan  man är fyrtio. Jag har bockat av sak efter ska på listan, men aldrig känt mig närvarande i nuet. Vem kommer att tacka mig för att jag rest 10 varv runt jorden, för att jag haft en kvinna från varje land, för att jag klättrat upp på Kilimanjaro? Ingen......Det är nu den viktigaste resan någonsin börjar. Vi ska nu resa i själen.... 

Hej,

Jag förstår A precis nu. Jag har inte varit närvarande. Jag har inte varit JAG. Den fina lilla människan som hon älskar. Jag har haft en fasad som hon inte lyckats tränga igenom, jag har inte älskat till hundraprocent. Jag har inte vågat gett mig hän....jag har varit alldeles för feg.

Jag har inte varit fullständigt ärlig utan anpassat mig till vad som förväntas av mig. Hon har såklart inte hittat någon grundtrygghet i mig för hon har inte vetat, eller jag har inte vetat vad jag är. Det är så tydligt nu. Jag börjar hitta mig själv. Jag börjar öppna mig, visa den där fina lilla människan.