OK, nu vet jag. Det var som jag misstänkte. Hon har förälskat sig i en kollega. Men chocken var ändå stor. Hon vet inte om kärleken är besvarad? Men å andra sidan blir man inte speciellt förälskad om den inte är det. Men de har inte pratat om det tydligen. Han har ett barn och i sommar kommer det andra. Så det är en jävla soppa....

När jag kom hem idag hade jag bestämt mig för att vi skullle separera. Jag tog av mig ringen, helt utan bitterhet och berättade att jag skulle söka lägenhet. Vi skulle skiljas som vänner, framför allt för A. skull. Men det gjorde ändå ont....man känner sig sviken, bedragen, med en klump i magen. Blodet pumpar i 190....Jag känner mig varm i hela kroppen...

Hur kunde detta hända mig....det är ju jag som brukar lämna, det är ju jag som brukar dra. Det kanske är bra på så sätt. Knäcker mitt självförtroende lite så att jag blir mer ödmjuk.

Det borde å att dra sig ur en förälskelse. Känner man attraktion så måste man backa om man har familj. Om jag istället bejakar känslan så skulle man förmodligen bli kär hela tiden och därmed aldrig kunna ha ett förhållande. Man måste helt enkelt bestämma sig för en människa, det är det enda raka. Sen om vi inte var rätt för varandra. Om  det finns någon därute som man verkligen skulle bli lycklig med så kanske man missar den chansen. Om man hela tiden stänger av, men det är kanske ändå det man måste göra.

Hur ska hon lösa detta, det är den stora frågan. Han måste vara lite intresserad annars skulle det inte gått så långt. Ska han då lämna sin gravida hustru för A:s skull? Eller ska de bara försöka lägga locket på...? Fy fan vad jobbigt, men det är inte mitt problem. Så länge A har det bra...

kram