Sist vi pratade, jag och min sambo, så påstod hon att hon kanske var kär i tron på vår kärlek. Att hon kanske var kär i den romantiska illusionen bestående av en lycklig kärnfamilj, hus på landet och många barn. När vi pratar gör det ont eftersom hon inte vet. Ibland får man höra att det kanske ordnar sig, ibland känns det helt dött. Vi hade en bra dag igår, i alla fall i början, jag kände mig stärkt efter mina funderingar på söndag kväll. Jag hade insett att om det värsta händer vår relation, d v s att vi separerar, så är det ingen katastrof. Det kan säkert bli ett gott liv ändå. Vi kanske kan bli lyckliga på varsitt håll, men alltid vara vänner. Med dessa tankar tog jag dagen med storm och städade hela balkongen och delar av vinden. Jag kände mig tom upprymd, hon märkte nog det och vi pratade som förr och tog lite på varandra, pussades och kramades. Men plötsligt blir hon som kall igen och försvinner. Hon skulle träffa en kompis vid tretiden och innan dess var vi ute med A. och gungade. Efter tre rullar hon iväg med A. och innan hon går får jag en kyss. Läget kändes nästan helt OK, men i min ensamhet går jag o grunnar på situation och blir alltmer frustrerad. Hon kommer hem först halvåtta och då har A. redan somnat i vagnen, utan välling. Det blir ett jävla sjå att få henne i säng och vid niotiden sover hon. Då kommer min reaktion. Skulle vi inte umgås nu sista dagen på påskledigheten? Det blir ett gräl och det är aldrig riktigt bra för då känner nog båda att detta är fan inte roligt. Och båda vill nog bryta upp, vi lugnar ner oss och samtalar i en annan ton, men kommer ingenstans för hon vet inte. Hon vet inte om hon är kär i mig, hon vet inte om hon har gett upp redan, hon vet inte vad hon vill....Vi går och lägger oss arga på varandra och jag känner att om vi fortsätter såhär är det kört. Vi kramas lite och det känns lite bättre, men samtidigt kommer känslan att hon inte åtrår mig längre. Jag lyckas till slut somna, men vaknar mitt i natten av att hon inte ligger bredvid mig i sängen. Hon sover i A. rum och A. sover i vårt rum. Har vi redan förlorat? Om vi inte sover ihop, om vi inte tar i varandra, då måste det vara kört. Vi säger inte pussi telefon längre, vi slutade med det för två dagar sedan. idag har vi inte pratat i telefon överhuvudtaget och ikväll skulle hon ut med en kompis, sen åker hon till Sthlm på tors. Är vi redan förlorade??med kärnfamilj, hus och fullständig harmoni.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt.  ...

- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt  i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat. "Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45. Jag tänker.... "Har hon gråtit länge?" Frågar jag. "Jag står inte ut....k...

När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok....

men det går att älska. Det finns spärrar överallt, men det är "bara" att ge järnet. Inget att förlora....jo, det är klart det är. Man kan bli sårad. Ack, hemska tanke, men fördelarna är större än allt annat tillsammans...   våga lev     ...

Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon ...