hej igen,Det går inte att vara säker på någonting, framför allt när det gäller känslor. Jagh trodde att jag skulle leva med min nuvarande sambo, men nu är allting osäker. Jag känner svartsjuka, jag känner mig sårad och besviken, jag känner mig också sviken. Jag som alltid levt ett liv på halvfart. Där jag har haft kontrollen och tagit det säkra före det osäkra. Inte involvera sig för mkt känslomässigt då kan man bli sviken. Att alltid visa en stark sida utåt att ha så mkt stolthet att man kväver sig själv. Det har varit min melodi av olika anledningar. Men till slut hade jag hittat rätt, jag hade bestämt mig och då spårar det ur. Det är så jävla svårt att hantera situationen för jag har aldrig varit här förut med en kvinna. När jag pratar med mina kloka vänner så är det många som haft kriser och kommit igenom de, men om krisen handlar om sådana känslor som åtrå och attraktion så går det väl inte att lösa? Går det att börja känna mer igen? Går det att hitta tillbaka? Vi har alltid haft en passionerat förhållande, mkt upp och ner, starka känslor, sex, åtrå. Är det det vi byggt relationen runt? Om det då försvinner så finns det väl inget kvar? Men jag vet inte om vår relation bara handlar om det? Jag trodde eller tror att vi älskar varandra på ett djupare plan. Me jag vet inte hur jag ska agera. Ska jag bara ta det lugnt och avvakta? Eller ska jag ställa hårt mot hårt. Är du osäker så stick? Vi har ett barn ihop så det går inte att bara dra. Vi måste lösa det på något sätt...Vi har dock haft en relation där prestige och maktkamp har varit centrala begrepp. Jag tänkte just det att familjen det är ju där man ska hämta kraft, inte tvärtom. Har vi haft det så? Ska jag göra allt för att det ska bli bra, att uppvakta, ge komplimanger, hålla om, pussas, diska, städa, tvätta, laga mat? Tom med förnedra mig och samtidigt behålla min stolthet? Går det? Är det denm rätta vägen?Att kvinnor och män resonerar olika är tydligt. En kvinna kan lyfta fram ett problem för att diskutera, inte lösa. Tänk om min kvinna gjort. Lyft fram ett problem som hon funderat på, men som hon egentligen inte vill lösa? Tänk om hon ställer in bröllopsplanerna bara för att få tid att tänka och vänta med beslut? Jag måste släppa på min prestige och stolthet. Jag föreslog igår familjerådgivning som vi lovat varandra om vi hamnar i kris. Då var hon tveksam. Det är tid jag behöver inte rådgivning. Då blev jag såklart besvikekn. Är du inte villig att kämpa? Då sa hon att hon kanske redan gett upp? Men efter lite resonerande så var det plötsligt annorlunda. Då skulle vi uppsöka en terapeut om det blir akut, vi skulle kämpa om inte för oss så för vårt barn. Vi kommunikation har varit väldigt barnslig. Om du sårar mig så sårar jag dig, om du ger mig dåligt samvete så ger jag dig dåligt samvete, etc. Rena sandlådan, för att den ska mogna så måste vi få hjälp tror jag?Hej då