Igår morse kändes det som att jag förlorat henne. Vi pratade lite och det kändes bättre. Så länge det finns hopp känns det OK, men när hoppet försvinner känns det fruktansvärt. Allt blir meningslöst och grått, allt glädje och lust försvinner och klumpen i magen bara växer. Det gör ont i hjärtat och ångesten är nästan total. Man blir nästintill förlamad. Men sen pratar vi lite och då känns det plötsligt lite bättre, hon säger att det finns en chans, men att hon behöver tid. Hur mkt tid då?Sen plötsligt så händer något när jag står i tvättstugan. Jag hänger upp hennes jeans och tröjor och inser att det här slipper jag i alla fall om vi separerar. Jag slipper gnäll, jag slipper diskning av hennes tallrikar, jag slipper det dåliga samvetet att inte maten är klar eller att jag inte plockat undan A:s leksaker. Den ångest jag känt kanske inte handlat om kärlek utan om rädsla. Rädsla att bli lämnad, rädsla att bli ensam, rädsla att bli övergiven? Plötsligt blev jag på bättre humör. Det kanske vore skönt att bo ensam. Det har jag gjort så mkt tidigare. Om vi fortfarande kan vara goda vänner och bo nära varandra så kanske det kan funka utmärkt med A. Och sen friheten man får varannan vecka, tänk på den. Hon kanske haft rätt hela tiden. Vi kanske inte har varit riktigt kära, vi har varit passionerat förälskade under en lång tid, ja, vi har gett varandra intellektuell stimulans, ja, vi har gjort varandra lyckliga till och från, ja, men har vi varit kära i varandra? Sen är det i sammanhanget viktigt att definiera kärlek. Man kanske är så bortskämd av tron på den romantiska kärleken att man ställer alldeles för höga krav? Hursomhelst känns livet mkt lättare nu. När det "mest" tragiska som kan hända oss är att vi separerar och att det inte är någon katastrof blir det plötsligt lättare.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt.  ...

- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt  i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat. "Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45. Jag tänker.... "Har hon gråtit länge?" Frågar jag. "Jag står inte ut....k...

När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok....

men det går att älska. Det finns spärrar överallt, men det är "bara" att ge järnet. Inget att förlora....jo, det är klart det är. Man kan bli sårad. Ack, hemska tanke, men fördelarna är större än allt annat tillsammans...   våga lev     ...

Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon ...