En positiv sak med allt som hänt är att jag börjar förstå vad kärlek är. Jag var inte tidigare förmögen att älska på riktigt. Jag vågade inte helt enkelt, eller så var jag inte värd att älska. Jag har känt så otroligt mkt på senaste tiden, vilket gjort mig stark o sårbar. Men det är bara att fortsätta kämpa....Jag vill behålla denna känsla. Inte förlora. Hoppet om en romantisk värld består.. 

Hej,
Det är svårt att vara människa. Jag funderar mkt kring mansrollen o har insett att många män är väldigt rädda. Det är kamp, konkurrens, prestige. Om man kan lägga det där åt sidan händer fantastiska saker. Då kan man bara vara närvarande. Jag har planer på att starta en rörelse/forum för att diskutera dessa tankar. Det är tragiskt att man låter livet passera när försöker leva efter normer och värderingar. Våga vara! Bryt nu!

Att finna kärleken....är det bara det livet ska handla om? De hade ju en bra relation. Varför ska han då bryta upp? Har man inte ett större ansvar för barnen än så? Jag undrar vad som hänt om de inte träffats. Vi hade förmodligen gift oss, men aldrig blivit riktigt lyckliga, jag hade inte förstått vad livet verkligen handlar om. Jag hade fortsatt i uppkörda hjulspår o aldrig sett några tecken. Jag hade aldrig följt mitt hjärta, jag hade bara låtet intellektet styra, en tråkigt och tomt liv, förmodligen. Nu finns det iaf hopp om något mkt bättre. En bra start är att må dåligt....

Har fortfarande sorg i själen. Jag trodde jag var färdig, men så var icke fallet. Genom att möta nya tjejer har jág lyckats fly från mig själv. När jag nu är helt själv kommer mkt av känslorna tillbaka. Det är trist och jobbigt, men nödvändigt, tror jag. Jag känner inte alls samma tillförsikt inför framtiden som jag gjorde tidigare, däremot känner jag att större lugn nu. Jag kände starkt för att möta en ny människa och bygga upp något, men det var alldeles för tidigt. All den lusten har i stort sett försvunnit...jag orkar inte lära känna någon, bygga upp något, skapa en relation just nu.

AO är fortfarande väldigt närvarande känslomässigt. Även om det är mkt lättare nu kommer melankolin o nostalgin smygande....ibland vill jag att allt ska bli som förr. Men jag är övertygad om att jag nu kan bli riktigt lycklig. Det kommer att ta länge, men jag vet att det finns potential. AO kommer också att bli lyckligare, men ibland undrar jag om vi inte hade det ganska bra ändå. Hur höga krav ska man ställa på en relation? När jag pratar med vänner säger de ungefär samma sak....efter ett par år är det vardag o tristess. Ska man då gå vidare eller? Men det kanske finns riktigt  bra relationer, men en djup kärlek, där det är skönt att vara även efter en längre tid. AO beskriver sin relation till B. på ett sådant sätt. Att hon mår bra och att det känns som den stora kärleken....Är det så eller blir det samma sak därigen? Svåra frågor...inga svar....

tid för lite mod, styrka o gråt....helt fantastisk..

livet kan vara mkt omtumlande. Det känns både svårt o lätt just nu. Lätt för att jag börjat vakna, svårt för att det innebär så många känslor av skilda slag. Men livet känns äkta nu i alla fall. Jag börjar förstå vad kärlek är, vad livet egentligen handlar, jag börjar tom hitta mig själv. Att hitta hem....o finna trygghet i det. Och inte förlita sig på att kärleken för en hem.

Jag läser just nu en bok av P. Coelho som handlar om kärlek o besatthet. I boken fanns ett citat som påminde väldigt mkt om det jag tänkt o förstått den senaste tiden. Det var nästan skrämmande snarlikt...det innebär att jag inte är ensam om mina tankar o känslor. Att vakna upp o se världen på riktigt, att våga leva, och att leva i nuet. Nu är jag ensam o det känns bra. Jag fokuserar på mig själv och blandar inte in mig i några kärleksrelationer. Jag vill landa först. Tvivlet kommer alltid att vara närvarande när man träffar någon, men det är viktigt att veta varför man tvivlar. Det vet jag inte nu o därför känns det lönslöst att träffa någon. Jag vet inte om det beror på AO, om det beror på rädsla, eller om det beror på att det inte är rätt? Jag behöver veta var jag står just nu....

Att säga nej o stå för det är en bra början..sexuell integritet är dock svårt. Att som man säga nej till sex kan vara problematiskt. Man kan få ta mkt skit, bli kallad för tråkig, mesig, töntig, omanlig. I min gamla värld var det det värsta som kunde hända. Det gjorde att man knullade fast man egentligen inte ville. Och för varje gång mådde man lite sämre. När man väl byggt upp någonting så kunde det raseras i ett ögonblick. Och när det skedde, när man väl penetrerade en ny kvinna, gjorde det ibland så ont att det blev njutningsfullt. Ren maschocism, alltså....att njuta av smärtan. Det varade dock en väldigt kort tid, sedan kom ångesten. Det mönster måste brytas....och det börjar nu..

Om man tycker om sig själv, skyddar man sig själv. Living on the edge måste således vara raka motsatsen. En bra självrespekt innebär att man är rädd om sig själv o sitt liv. Jag har inte varit det, jag har riskerat livet, jag har supit mig redlös, jag har knullat utan kådis med högriskkvinnor. En låg självrespekt leder till destruktivitet...Man är inte värd att älska och på så  sätt förstör man det som är bra. När något går bra, eller när livet leker föreställer man sig att allt kommer att tas ifrån en, allt kommer att försvinna för allting jämnar väl ut sig. Och istället för att bara vänta på domen kan man ta saken i egna händer och förstöra det som är fint. Det skapar någon form av kontroll. Den riktigt stora frågan är varför? Varför blev jagsåhär o vad ska jag göra åt det? Jag har kommit en bra bit på väg, men det är långt kvar. Jag kan fortfarande tänka på samma sätt, jag kan fortfarande riskera min hälsa, vilket tyder på en destruktiv läggning...

För bara en kort tid sedan kände jag så stark för världen, jag kände så mkt kärlek o värme, så mkt kärlek till människor. Jag ville nästan krama alla jag mötte. Den euforin har nästintill försvunnit. Det kanske inte går att leva så hela tiden, men rädslan som förlamat mig hade försvunnit. Jag vill uppleva det igen....Det var så starkt.

kram