Jag har tidigare, före inte alls länge sedan, betraktat människor i min omgivning som ett hot. När jag väl la ner det så hände något fantastiskt. Nästan som en uppenbarelse. Man började känna sig närvarande samtidigt som man kunde se det vackra istället för det fula. Jag kände mig förälskad i livet och till och med hög på livet. Hjärtat slog extra slag....och jag kunde bara le. Lyckoruset varade inte så länge, kanske bara några minuter, men jag kände mig verkligt levande. Genom att öppna sitt hjärta blir världen underbar. Jag kände att jag kunde bli förälskad i vem som helst. En fantastisk känsla. Det kommer såklart att göra ont många gånger, men det måste det vara värt. Tänk och vakna upp när man är 60 år och inse detta. Att man inte levt på riktigt för att man varit för rädd. Det är ett väldigt enkelt sätt att leva, men katastrofalt fattigt....

Att vara ärlig i en parrelation är helt centralt har jag mer o mer börjat inse. Jag har tidigare inte levt så utan anpassat mig efter de förväntningar som kanske finns. Framför allt för att inte såra..tror jag. Jag kan väl tycka att det är OK i vissa lägen, men egentligen aldrig i en parrelation. Att hela tiden dölja vad man känner och vill blir ohållbart i längden. Det är något jag insett alltmer under de här senaste dagarna. Det genererar ingen trygghet till relationen utan allt blir bara ett spel.....

Hej,

Jag är inte rädd längre, jag har inga försvarsmurar, jag känner ingen maktkamp, stolthet eller prestige. Jag känner mig naken och totalt ulämnad. Jag faller utför stupet med en euforisk, men skrämmande känsla. Det är första gången jag vågat chansa, det är första gången jag inte har ryggen fri, det är första gången på mycket länge som jag känner att jag lever. Hoppet har gjort mig levande på ont och gott. Jag har under så många år inte varit riktigt lycklig eller olycklig. Jag har levt i en ganska grå värld och upplevt livet, men inte levt det. Det är en enorm känsla att våga vara olycklig och svag. Att våga misslyckas. Jag har aldrig gjort detta förut.

Jag vet inte hur hon känner för mig. Min magkänsla säger att hon redan gett upp och att hon inte längre är kär i mig, eller i den jag var. Men jag tänker inte tävla med henne om. Är hon inte kär i mig så är jag inte kär i henne. Ett sjukt resonemang. Jag utgår från mina känslor och vad jag vill på vinst och förlust. Jag vill att hon ska hoppa efter mig och fånga mig i fallet. När hon tar min hand kommvi vi att få vingar och flyga högre än någon gjort tidigare....Det är det JAG vill....även om det kommer att göra fruktansvärt ont när jag slår i backen och inser att jag förlorat, men egentligen har jag faktiskt vunnit. Jag har lämnat relationen med flaggan i topp och detta kommer att göra mig till en mycket bättre människa. Full av liv och glöd.....