Nu känner jag mig riktigt kass igen. Drack några öl igår och känner mig lite bakis idag. Det kändes, när vi promenerade hem, som att det fanns hopp. En strimma av hopp, men nu har det försvunnit igen. Jag tänker på allt vi planerat, allt vi skulle göra. Nu är det bara tomt.

Jag har kanske varit för hård mot mig själv de senaste dagarna. Det är klart att jag misslyckats ge A min villkorslösa kärlek, men vissa stunder har den faktiskt funnits där. Jag gick igenom gamla mobilfoton imorse och kan se många lyckliga stunder. Där vi inte tävlat, där vi inte bedrivit någon maktkamp. Bara varit....

Jag har inte längre några vapen. Jag känner mig naken, men måste igenom detta. Det är så lätt att fly in i en annan kvinnas famn. Jag inser nu att jag mått ganska dåligt långa perioder eftersom jag inte vågat leva på riktigt. Jag har dämpat min ångest med kvinnor. Att gå hem från krogen ensam var  inte ett alternativ. Det skulle innebära att vakna upp själv med sin ångest. Det kanske det som var den största drivkraften. Förutom bekräftelse, mötet med en annan människa, närhet, sex. Jag vet inte.....

När vårt barn kom så var jag livrädd. Men till sitt barn är det inga problem att ge villkorslös kärlek fast man är så rädd. Det blir så självklart. Det gäller bara att våga göra detta med andra människor...

//Hjärtat värker...