Jag har aldrig vågat ta klivet utför stupet med Dig. Jag har inte vågat misslyckats på riktigt, jag har inte trott att vi kunde flyga tillsammans. När man väl tar steget och riskerar att verkligen bli sårad så märker man att vingarna bär en. Jag har varit så rädd hela mitt vuxna liv. Rädd för att verkligen känna. När vi fick barn påbörjades nog denna process på allvar. Jag var så rädd att det skulle hända A. nåt, men var tvungen att acceptera rädslan och leva med rädslan. Nu känns det inte som att jag tävlar eller spelar. Det känns som om jag bara är och det i sig är en underbar känsla. Jag vet att jag svikit Dig, men inte kunnat eller vågat göra något annat. Det gick aldrig att bygga en trygg grund med mig utan du fick bygga den ensam. Och det hus vi byggde blev aldrig stabilt.

Jag hoppas att denna insikt kommer att förändra mig i grunden. Jag hoppas att jag kommer att lita på människor på riktigt. Jag hoppas jag kan bli en riktig människa som kan ta risker på riktigt. Jag är livrädd för bakslag. Att jag om några dagar kommer att ångra mig och falla tillbaka i gamla beteendemönster. För att det är så mycket enklare. Det kommer säkert att ske vissa dagar, men jag får inte stoppa denna process. Om inte för någon annan så för A. skull.

Att ge är få tusenfalt igen. Har inte ens förstått det tidigare. Att upphöja någon annan är att upphöja sig själv. Jag skulle så klart gett dig detta självklara i vår relation och hoppas att jag får göra det någon gång.....Finns kvar här för Dig och A.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt.  ...

- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt  i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat. "Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45. Jag tänker.... "Har hon gråtit länge?" Frågar jag. "Jag står inte ut....k...

När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok....

men det går att älska. Det finns spärrar överallt, men det är "bara" att ge järnet. Inget att förlora....jo, det är klart det är. Man kan bli sårad. Ack, hemska tanke, men fördelarna är större än allt annat tillsammans...   våga lev     ...

Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon ...