Just nu känner jag mig som en fasad utan djup. Jag ska försöka beskriva närmare. Alla spelar vi olika roller i olika situationer, kanske mindre när man blir äldre, men ändå. Bakom dessa "fack" av personligheter eller roller finns jaget. Det problem som jag upplever nu är att jag inte finns. jag vet inte vad jag är? Jag är bara dessa olika roller. Nu ska jag ta fram den intellektuella och djupa, nu ska jag ta fram den grabbiga sidan, nu ska jag vara nere, nu ska jag vara utåtriktad, etc. Men jag då? Vad är jag? I familjen och med de närmaste borde man kunna visa jaget, men då måste man veta vad det är. Jag tror min sambo söker mitt jag för att finna trygghet och jag kan inte ge henne det för att jag inte vet? Har vi någon chans att lösa våra problem om inte jag löser mina först. Det är förmodligen en process på flera år och just nu har jag ingen aning om var jag ska börja. Jag förlorade mig själv redan i tonåren när mina föräldrar gick skilda vägar, den goda sonen rollen blev min. Den som tog hand om sin handikappade mor, stöttade henne och spelade stark. Min sorg och saknad bearbetades inte. Om jag visade att jag var ledsen så skulle situationen förvärras, i alla falla trodde jag det. Att spela den rollen under en kort tid hade säkert inte ställt till så mkt problem, men när åren gick blev den rollen mitt nya "jag". Det var en roll jag inte trivdes med men jag hade inget val. Går det att hitta den förlorade pojken eller är det fel väg att gå? Den goda son rollen mångfacetterades med tiden och växte och nu har jag ett antal roller, men inget jag.Hej då

 

Sara

5 april 2007 12:19

hitta sig själv kan alla göra, det tar väl bara längre tid för vissa. Vi får hoppas att din sambo ger dig den tiden.

 

Jerry

6 april 2007 10:30

Oj, vad du sätter ord på saker och ting. Befinner mig någonstans i detta jag också. Jag hoppas ni kan hitta "hem" igen.

http://jerbaz.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt.  ...

- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt  i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat. "Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45. Jag tänker.... "Har hon gråtit länge?" Frågar jag. "Jag står inte ut....k...

När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok....

men det går att älska. Det finns spärrar överallt, men det är "bara" att ge järnet. Inget att förlora....jo, det är klart det är. Man kan bli sårad. Ack, hemska tanke, men fördelarna är större än allt annat tillsammans...   våga lev     ...

Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon ...