Livet handlar om kärlek, att finna den rätta, någon att dela livet med, och när man väl gjort det dyker frågorna och tvivlet upp, i en oändlig spiral, nästan all musik som omger oss handlar om kärlek, likaså filmer, i mediabruset, på internet. Kan man aldrig få en lugn stund? Vi är inne på fas två. d v s är jag fortfarande kär i min kärlek? Jag trodde jag funnit den rätta och det trodde nog min sambo med. Men hur vet man om man fortfarande är kär? När barnen kommer finns det sällan tid för reflektion, allt går i ett, amning, förädraskap, jobb, träning, skjutsa barn, umgås med barnen, ta hand om hemmet, osv, i en evig spiral. Om man då stannar upp och börjar tänka. Är jag fortfarande kär eller är detta det mest praktiska och enklaste? Jag tror man fortfarande kan älska varandra på ett djupt plan som man kan älska en vän...Men pirret då? Måste man hela tiden analysera läget, eller ska man bara köra på? Tänk om man tänker efter och inser att man kanske inte är kär längre. Vah händer då? Ska man skiljas/göra slut? Då kanske man blir ensam, och hur ska det gå med ungarna, vad ska grannarna och släkten säga, vad ska vi göra med hemmet, och alla sorg och saknad? Är det värt det? Det handlar om hur höga krav man ställer på livet. Ska livet vara en förälskelse, i all dess form? Jag och min sambo står vid ett vägskäl. Jag hade inte tänkt efter för jag trivdes ganska bra med livet. Vi hade det bra, skulle jag säga. Tills min sambo yppade ett tvivel. Det gör att jag måste börja analyera och reflektera över min situation. Är jag kär eller är detta det enklaste? Det var någon klok man som sa: "När man tycker om sig själv med människan man älskar så är man kär". Jag kan inte säga att jag känner så, kanske ibland, jag vet inte? Men det är en fruktansvärd sorg, en sorg för att vi kanske inte klarar detta, en sorg för vårat barns skull, en sorg för alla minnen. Jag var lycklig förra veckan innan detta dök upp, det inser jag nu. Jag vill bara tillbaka..

 

Jerry

6 april 2007 10:34

Återigen, det var denna post jag kommenterade först, men jag skrev den på fel ställe...(;-)
Men det du skriver är högst relevant i min värld också, dock tror jag att ni fortfarande har en chans... att prata är a och o oavsett vad man säger... så har det varit för oss... sen att det inte funkar ändå beror säkert på att elden är släckt.

http://jerbaz.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt.  ...

- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt  i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat. "Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45. Jag tänker.... "Har hon gråtit länge?" Frågar jag. "Jag står inte ut....k...

När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok....

men det går att älska. Det finns spärrar överallt, men det är "bara" att ge järnet. Inget att förlora....jo, det är klart det är. Man kan bli sårad. Ack, hemska tanke, men fördelarna är större än allt annat tillsammans...   våga lev     ...

Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon ...