Nu har hon åkt. Det känns både bra och dåligt. Relationen har gått på sparlåga. Och vi har spelat våra roller, men det har inte varit äkta. Nu slipper vi båda göra det. Nu är det A. och jag. Sen blir det min tur att åka iväg. För reflektion. Det är sårande när vi pratar i telefon och hon bara pratar om A. Hur hon saknar A. osv. För bara fyra veckor sedan var hon och A. i gtb. Och då saknade hon mig något oerhört. Jag fick så vackra SMS och kan inte förstå vad som har hänt så plötsligt. Jag bävar inför flytt med allt vad et innebär av ångest, sorg, kostnad, och det rent fysiska. Jag vill bara att allt ska bli bra igen. Men det känns väldigt svårt. När vi är i samma rum undviker vi nästan varandra, attraktionen har upphört, nästan. Men det kändes bra när hon åkte. Jag skjutsade henne till stationen och vi hånglade ordentligt i bilen innan hon gav sig av. Hon har ringt två ggr idag så det kanske finns hopp. Idag var första dagen, vid 33 års ålder som jag tänkte på min klädsammansättning. Att den där tröjan kan ju vara snygg med den där jackan. Solglasögon och keps. Nästan utstuderat. Många har säkert tänkt så här innan de blivit 33, men för mig var det premiär. En speciell känsla...A. skriker mkt nuförtiden. Även när hon inte är arg. Och jag som har känsliga öron. Snart dags för henne att sova. Hon har bara sovit en gång idag och brukar sova två..hej dp

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt.  ...

- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt  i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat. "Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45. Jag tänker.... "Har hon gråtit länge?" Frågar jag. "Jag står inte ut....k...

När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok....

men det går att älska. Det finns spärrar överallt, men det är "bara" att ge järnet. Inget att förlora....jo, det är klart det är. Man kan bli sårad. Ack, hemska tanke, men fördelarna är större än allt annat tillsammans...   våga lev     ...

Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon ...