Hej,

Jag är inte rädd längre, jag har inga försvarsmurar, jag känner ingen maktkamp, stolthet eller prestige. Jag känner mig naken och totalt ulämnad. Jag faller utför stupet med en euforisk, men skrämmande känsla. Det är första gången jag vågat chansa, det är första gången jag inte har ryggen fri, det är första gången på mycket länge som jag känner att jag lever. Hoppet har gjort mig levande på ont och gott. Jag har under så många år inte varit riktigt lycklig eller olycklig. Jag har levt i en ganska grå värld och upplevt livet, men inte levt det. Det är en enorm känsla att våga vara olycklig och svag. Att våga misslyckas. Jag har aldrig gjort detta förut.

Jag vet inte hur hon känner för mig. Min magkänsla säger att hon redan gett upp och att hon inte längre är kär i mig, eller i den jag var. Men jag tänker inte tävla med henne om. Är hon inte kär i mig så är jag inte kär i henne. Ett sjukt resonemang. Jag utgår från mina känslor och vad jag vill på vinst och förlust. Jag vill att hon ska hoppa efter mig och fånga mig i fallet. När hon tar min hand kommvi vi att få vingar och flyga högre än någon gjort tidigare....Det är det JAG vill....även om det kommer att göra fruktansvärt ont när jag slår i backen och inser att jag förlorat, men egentligen har jag faktiskt vunnit. Jag har lämnat relationen med flaggan i topp och detta kommer att göra mig till en mycket bättre människa. Full av liv och glöd.....

 

PE

24 april 2007 13:17

Hejsan, jag har läst hos dig ett tag och känner lite igen mig. Men från andra sidan så att säga. Jag är gift och har 2 små barn. Jag har mött en annan, eller mött och mött, han har funnits i mitt liv länge, som vän. Jag lever i en relation där allt går på rutin och vi har tappat bort varandra. Samtidigt har jag fått starka känslor för min vän. Jag berättade för vännen om mina känslor och sa att det var upp till honom om vi skulle höras av igen, det är nu 2 veckor sedan och jag har inget hört. Samtidigt berättade jag för min man om hur jag såg på vår relation och om att jag har tappat känslorna. Vi kämpar nu för fullt för att hitta tillbaka. Din blogg har varit nyttig för mig då jag har kunnat se hur det kan vara för personen på andra planhalvan.

Du får gärna maila mig om du har lust att prata mer. pethensblogg@gmail.com

Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt.  ...

- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt  i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat. "Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45. Jag tänker.... "Har hon gråtit länge?" Frågar jag. "Jag står inte ut....k...

När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok....

men det går att älska. Det finns spärrar överallt, men det är "bara" att ge järnet. Inget att förlora....jo, det är klart det är. Man kan bli sårad. Ack, hemska tanke, men fördelarna är större än allt annat tillsammans...   våga lev     ...

Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon ...