Jag har rest till många länder, jag har besökt många platser, jag har träffat många kvinnor, jag har gått över Klippiga bergen, jag har seglat från norr till söder, jag har vunnit alla slag. Jag trodde att detta var att LEVA. Jag trodde att Carpe Diem handlade om att uppleva så mkt som möjligt på en dag. Ack så fel jag hade....

När jag väl tog tag i Livet och vände på alla begrepp så infann sig ett lugn som jag aldrig känt tidigare. Jag slutade tävla och prestera, jag slutade slåss mot Världen. Jag fattar inte hur jag orkat göra detta i 20 år. All min energi har gått åt till att slåss mot alla väderkvarnar som finns eller har funnits. Det har aldrig funnits energi eller kraft att på riktigt investera i en kärleksrelation. För att göra det krävs mod och engagemang, att våga ge sig hän. Det är omöjligt om man betraktar Livet som en maktkamp eller en tävling. Det går inte att ge på riktigt för de tror man att man hamnar i underläge. När man väl vänder på begreppen så öppnar sig en hel värld av möjligheter. Min föreställningsvärld har vänts upp och ner och jag känner Livet pumpa i kroppen, som det aldrig gjort förut. Murarna har fallit och isen har börjat smälta. Jag kan njuta istället för att prestera, jag kan insupa stunden utan att slåss, jag kan bara vara. Isen har varit fruktansvärt tjock, men när det väl vänder så är känslan underbar. Detta kommer såklart inte att hålla i sig för evigt, men insikten hoppas jag ska finnas kvar hela Livet!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt.  ...

- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt  i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat. "Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45. Jag tänker.... "Har hon gråtit länge?" Frågar jag. "Jag står inte ut....k...

När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok....

men det går att älska. Det finns spärrar överallt, men det är "bara" att ge järnet. Inget att förlora....jo, det är klart det är. Man kan bli sårad. Ack, hemska tanke, men fördelarna är större än allt annat tillsammans...   våga lev     ...

Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon ...