Det sägs att tiden läker alla sår. Men egentligen är det väl så att man lär sig att leva med såren. Ärren finns alltid kvar. Jag har levt ett liv på andras försväntningar. Det gällde att leva upp till en roll eftersom jag inte var trygg i mig själv. Jag är så less på detta så jag håller på att kräkas. Jag kommer ihåg en period för några år sedan när jag var singel och "levde" livet. Jag trodde att ha kul var samma sak som att vara lycklig. Jag kommer ihåg att jag träffade mkt människor, var på många fester, hängde mkt på krogen, men samtidigt var det jävligt tomt.

Jag försökte leva upp till nåt ideal. Jag skulle uppleva så mkt som möjligt på kort tid, kunde aldrig sitta still, ville alltid bort. Jag var mannen som gick hem med tjejer. Jag var mannen som drack mest. Jag var mannen som inte hade några svaga sidor. Jag var allt och inget. Det var min roll, en roll jag aldrig trivdes med kan jag se såhär i efterhand. NU har jag slängt alla roller överbord o försöker navigera på ett stormigt hav. Det är skrämmande, men samtidigt något helt nytt. Livet utanför murarna har börjat som Lundell sjunger.

Jag kommer ihåg mornarna när man vaknade borta. Hos någon ny kvinna. Jag vågade inte sova själv för jag var rädd för känslan, för ångesten. Men varje gång jag gjorde detta mådde jag sämre o sämre eftersom det inte var JAG. Jag var tvungen att leva upp till de förväntningar som fanns på mig. Jag kunde inte gå hem till en tjej och bara hänga. Jag trodde att det förväntades mer.....Varje gång det skedde kändes det som om min själ blev knullad i röven. Jag förstod det inte då, men nu är det uppenbart...

Jag tänker inte spela mer. Jag tänker vara huvudrollen i mitt eget liv hädanefter. Jag är stolt över mig själv för dessa insikter och att jag vågar ta tag i de. Att jag vågar se att mitt liv varit ganska tomt, utan varken upp eller nergång. Jag vågar vara i underläge, jag vågar vara svag o det är en enorm styrka. Det ska göra ont att leva, men det ska vara gott också...

 

Jerry

6 maj 2007 15:37

Nej, tiden läker inte alla sår. Jag tror det handlar om att lära sig att leva med sina sår, att vårda dem och inte sticka hål på dem igen.

Återigen, tack för att du påminner mig om något jag också hittade för flera år sedan, men som jag tappade bort...

http://jerbaz.blogspot.com

 

Nina

8 maj 2007 12:23

Hittade hit för ett tag sedan via Jerrys blog men har inte gjort mig tll känna förrens nu. Gillar sättet du skriver på. Så rakt, så ... genuint. Visst fan gör det ont att leva; så in i ..
Jag känner igen mig i det du skriver. Så många år av mitt liv kastade jag bort genom att leva så som jag trodde livet skulle levas .. andras krav, ens egna för höga krav på sig själv .. illusioner ... Tack vare färdighetsträningen jag lärde mig på dbt:n (dialektisk beteendeterapi) jag gick på i 2 år så fick jag nya kunskaper och färdigheter om livet, relationer etc och med tiden så tar jag mig till det som daglig träning för att växa som människa, lära mig saker om mig själv, livet och om andra. Att balansera sina egna krav samt andras krav och förväntningar på en .. att se vad som verkligen betyder nåt för en. Det är tufft och tar sin tid. Men det är mycket värt att släppa masken. Jag är på rätt väg idag men visst har jag mina dagar då såren blöder vidöppna och det är svårt att stå ut ... men det är som du säger; livet gör ont att leva. Det ska väl göra ont emellanåt. För då kanske man känner att man verkligen lever. Men känslor är konstiga och myko att förstå sig på.
Tack för att du delar med dig.

http://www.ninaweb.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt.  ...

- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt  i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat. "Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45. Jag tänker.... "Har hon gråtit länge?" Frågar jag. "Jag står inte ut....k...

När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok....

men det går att älska. Det finns spärrar överallt, men det är "bara" att ge järnet. Inget att förlora....jo, det är klart det är. Man kan bli sårad. Ack, hemska tanke, men fördelarna är större än allt annat tillsammans...   våga lev     ...

Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon ...