Att få smak för friheten som ett singelskap innebär kan vara farligt. Att leva som singel innebär mer spänning i tillvaron o den kicken kan bli ett missbruk. Jag funderar o funderar på om jag nu vill byta ut mitt liv mot ett liv i tvåsamhet. Om AO skulle fråga mig om ett nytt försök skulle jag nog satsa igen....men kanske ångra mig ganska snart. Det skulle dock kännas som att jag återfick någon form av kontroll. Jag känner mig maktlös inför henne o det är svårt att hantera. Jag kanske skulle uppleva ett lyckorus om hon ville ha mig tillbaka, men det ruset kanske handlar om en ny maktfördelning?

Kickarna man får som singel kan vara ganska härliga, många möten med nya människor, man kan ta för sig utan dåligt samvete, mm. Men det finns alltid en baksida. I spänningssökandet så blir det svårt att slå sig till ro, gräset är alltid grönare på andra sidan ån, det finns andra som väntar om det inte duger. Ytligheten blir total och engagemanget lågt...så vill jag inte leva. Alla söker vi tvåsamheten på ett eller annat sätt, men tvåsamheten måste vara bättre än ensamheten. Det går inte att söka tvåsamhet bara för sakens skull....

Jag glömde säga att jag ska försöka vara ensam nu ett tag, inga fler krogragg, inget mer engagemang i en ny människa på ett tag. Jag behöver landa innan jag ger mig ut igen...Veta vart jag står. Även om funderingarna återkommer när jag träffar någon så har jag iaf varit själv ett tag o försökt hitta ett lugn i det. Tvivlen o rädslan kommer nog alltid att vara närvarande vid ett möte med en ny människa. Det får man bara acceptera, men det gäller att veta vad man vill o följa sitt hjärta. Nu vet jag inte ens vad mina tvivel handlar om när jag möter en ny människa, har det med AO att göra, har det med min rädsla att göra, eller är det helt enkelt inte rätt? Tuffa frågor, men har man kommit så långt att man kan härleda sitt tvivel så har man kommit långt.... 

Hej,

En sak har jag lärt mig idag....jag är inte klar med AO. har fortfarande starka känslor kvar som kommer upp till ytan och jag erkänner o bejakar de. Det gäller bara att låta känslorna värka ut o inte förneka de. Jag känner åtrå, galenskap, puls och smärta....Jag tänkte tidigare att jag skulle börja bekräfta o uppvakta henne igen, men det är nog lönlöst. Att strö pärlor för svin som man brukar säga. Idag var jag där o hjälpte henne med några hyllor o hon var ganska nere o då blir hon väldigt älskvärd. Jag kan inte säga Nej, när hon ber mig om en tjänst. Jag vill ju vara med henne på ett eller annat sätt. Jag vet inte vad som är rätt? Jag tror på Karma. What goes around comes around. Om jag är snäll o ställer upp, utan att bli utnyttjad o överkörd så borde det löna sig i längden, vår relation blir bättre o det gynnar såklart A.

Men det kändes bra o vara där o känna sig behövd. Tyvärr får jag ingen respons från hennes sida, förutom det vanliga: vad snäll du är som hjälper till...

Vi kanske kan bli bara vänner någon gång. Jag tror vi tycker om varandra som människor även om kärleken försvunnit. Kan vi behålla det kommer A. att  trivas o må bra. Men hur länge ska jag känna lust och kärlek till AO? Jag vet knappt om känslorna minskat. Jag tycker hon är så vacker, på så många olika sätt. Jag kunde inte se det tidigare. Jag var blind för världen och skönheten. Blind för livet. Jag vågade inte riktigt leva. Nu försöker jag iaf se världen o dess skönhet. Jag kände tidigare så mkt kärlek i världen, o så mkt kärlek till människor. De känslorna har blivit betydligt svalare, men det var härligt så länge det varade...

tack o hej...  

För det första. Hur kan man gå  från att vara bra vänner till ingenting. Det är ofta det som händer när det tar slut. Även om kärleken är död så tyckte jag o AO om varandra för de vi var. Vi tyckte om varandras egenskaper o värderingar. Vi tyckte om människan bakom. Hur kan det ta slut? Att kärleken tar slut händer ofta, men det andra. Finns det kvar? Det känns inte så från hennes sida. Hon spenderar hellre tid med en bekant än med mig. Vi som var nära vänner...är inte detta konstigt? Men det är kanske så det måste vara när det tar slut. Är det någon som har varit med om något annat så säg!

För det andra. När man träffar någon o känner stark attraktion, man trivs med den människan o man blir glad när man träffar den människan...är det rätt att satsa då fast man inte är förälskad? Eller är det så att jag skulle kunna bli förälskad, men jag tillåter mig inte det? En riktigt svår fråga.....Jag tänkte jag skulle leva själv ett tag, stå på egna ben, känna mig singel, bli klar med AO innan jag träffade någon ny. Och det är kanske det jag ska göra....det känns bara lite tråkigt att inte flörta och vara småkär. Det kändes tidigare idag som att jag bestämt mig för att ta det lugnt med kärleken. Att lägga ner min flört (eller det är nog djupare än så), men det kanske jag gör för att jag är för feg o inte för att det inte är rätt. Hur ska man någonsin kunna veta? Man måste gå på magkänslan, det måste kännas rätt, men då måste man också tillåta sig att känna fullt ut. Köra järnet....

Hur gör man med kärleken....? Kanske det bara handlar om att slappna av o se tecknen så löser sig resten. Jag fortsätter min inre kamp utan att ge vika...puuhh..

Jag har länge upplevt att det som är fint o vackert snart kommer att tas ifrån mig o istället för att bara acceptera den livsfilosofin har jag i många fall föregripit mitt öde genom att leva självdestruktivt. Det har inneburit att jag förstört det vackra genom dåliga handlingar. Jag vet inte om min upplevelse av att det fina snart försvinner är verklig eller om det handlar om någon form av flykt. Det kanske är rädslan för att förlora det man tycker om som gör upplevelsen så stark. Att göra de närmaste illa, att förstöra det vackra har varit närvarande en lång tid. Jag trodde att jag lämnat detta bakom mig när jag fick barn, men tankarna finns fortfarande kvar. Och kanske beteendet också.....

Jag kan komma ihåg händelser...som jag inte är ett dugg stolt över. Men jag trodde att jag hade förändrats, att jag hade hittat hem, men det kanske bara berodde på att jag undvikit situationer där jag kunde hamnat snett. En händelse som jag mkt väl kommer ihåg var en sommar när jag tyckte att jag mådde bra. Livet lekte, jag hade flickvän, jag hade trygghet, men på fyllan gick det ändå snett. Jag hamnade i säng med en annan...Beteendet kanske finns kvar lika starkt nu som då, men jag har bara lyckats undvika att hamna i fel situationer. Jag hoppas innerligt att det som inträffat i mitt liv de senaste månaderna har förändrat mig på djupet...jag hoppas...  

Det finns fortfarande mkt känslor kvar... Jag trodde att det var lugnt nu, men icke. Det kan vara små detaljer som gör en ledsen o sentimental. Man förstår vad man hade när det är borta. Det är klassiskt. Men det är nog nödvändigt att förlora något stort för att man ska kunna uppskatta något verkligt sen. I framtiden.... 

Jag städade bilen idag o hittade nappbrickor. Då kom jag att tänka på våra bilsemestrar och hur mysigt det kunde vara, men jag förstod det inte då. Nu kan jag önska mig tillbaka....och tänka på vad jag skulle ha gjort istället för att vara frånvarande och kall. Hur jag skulle ha gett henne mig själv o den närhet och bekräftelse hon behövde. Det är möjligt att jag romantiserar vår relation o bara kommer ihåg de goda stunderna. Det är mest tragiskt är väl att tillvaron måste krascha för att man ska börja se....o förstå det viktigaste i livet, nämligen kärlek. Imorgon känns det förmodlingen mkt bättre o man tar nya tag. Det är bara att hoppas att jag kan behålla insikterna o leva därefter...det är svårt och det gör ont, men det är garanterat värt det..

Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin haft några drömmar. Kan det verkligen vara så? Eller är det bara så att jag inte kan komma ihåg mina drömmar. Vad ville jag bli när jag var lite, var jag vill gå, vad jag ville göra kan jag inte komma ihåg....Nu har jag drömmar och försöker förverkliga de på olika sätt. Jag är väldigt ambitiös, effektiv men inte så noggrann...

En bra dag måste jag säga. Det började lite stressigt, och ökade. Men jag trivs ganska bra när det händer mkt. Då ska man dit på möte, sen är det fika med en polare, sen är det leka i parken med A. sen är det äta middag med H. och sen promenera med O. Kräftskiva med H2...jag skippade dock kräftskivan. Var ganska utmattad när jag kom hem vid sju.

Nu sover A o jag borde egentligen ringa en massa samtal, men jag ids fan inte. Det får bli imorgon o på sönd. Min närmaste plan är att gå till kojs o läsa en bra bok. Har således varit en intensiv dag, men harmonisk vete fan. Söker fortfarande efter det borttappade lugnet...var ska man leta. Kanske bara sluta o leta så kommer det automatiskt. Jag vill förändras nu...det går så långsamt att bryta mönster att våga leva på riktigt. Att känna o insupa stunden är svårt. Livet känns ok, men det gjorde det även innan krisen. Jag vill att livet ska vara fantastisk....! Höga krav, ett liv, en tid, carpe diem..

kram