Jag har länge upplevt att det som är fint o vackert snart kommer att tas ifrån mig o istället för att bara acceptera den livsfilosofin har jag i många fall föregripit mitt öde genom att leva självdestruktivt. Det har inneburit att jag förstört det vackra genom dåliga handlingar. Jag vet inte om min upplevelse av att det fina snart försvinner är verklig eller om det handlar om någon form av flykt. Det kanske är rädslan för att förlora det man tycker om som gör upplevelsen så stark. Att göra de närmaste illa, att förstöra det vackra har varit närvarande en lång tid. Jag trodde att jag lämnat detta bakom mig när jag fick barn, men tankarna finns fortfarande kvar. Och kanske beteendet också.....

Jag kan komma ihåg händelser...som jag inte är ett dugg stolt över. Men jag trodde att jag hade förändrats, att jag hade hittat hem, men det kanske bara berodde på att jag undvikit situationer där jag kunde hamnat snett. En händelse som jag mkt väl kommer ihåg var en sommar när jag tyckte att jag mådde bra. Livet lekte, jag hade flickvän, jag hade trygghet, men på fyllan gick det ändå snett. Jag hamnade i säng med en annan...Beteendet kanske finns kvar lika starkt nu som då, men jag har bara lyckats undvika att hamna i fel situationer. Jag hoppas innerligt att det som inträffat i mitt liv de senaste månaderna har förändrat mig på djupet...jag hoppas...