Hej,

Det känns som om huvet är tomt på tankar. Det händer fortfarande mkt i livet, men det har börjat stagnera. Kan se framemot rutiner, ordning o reda. idag kom A. hem från sin resa från söder till norr o tillbaka igen. Mötet gick bra, hon log o skrattade. A börjar bli så medveten nu. Det är  nästan så att hon är extra snäll bara för att visa att hon tycker om en...Har hon redan börjat ta ansvar för andras känslor.....? Hemska tanke...

Livet pågår just nu, inte imorgon. Jo kanske i morgon också, men man vet aldrig. Det är så svårt att leva i nuet, att bara vara. Jag kämpar ständigt med mig själv för att bli hel o bättre. Ibland går det bra, ibland mindre bra. Två steg fram och tre steg tillbaka. Ibland tvärtom. Att det ska vara så svårt att lära känna sig själv, att finna frid o lugn. Men jag har känt det, det finns där runt hörnet bara man vågar öppna ögona.

Det är så lätt att gå tillbaka till det som var. Det finns en trygghet i det gamla. I den människan jag var innan krisen kom in i mitt liv, en kris som jag är väldigt tacksam för fortfarande, men om allt var för gäves, om jag glömmer alla insikter och mitt nya förhållningssätt till världen, vad har det då betytt? Jag träffade en tjej på krogen i lörd och hon följde med mig hem. Det var på hennes initiativ o hon var ganska söt så varför inte. Eller gjorde jag rätt? För det finns hela tiden en påtaglig rädsla att det ska bli som förr, det s ka Casanova-livet med rollspel till förbannelse...Vi träffades även på månd kväll, men då kände jag direkt att detta inte var bra. Jag blev rädd för mig själv o kände ångest. I mitt "tidigare" liv hade jag förmodligen gått hela vägen även på måndagen, men jag insåg nu att det inte kändes rätt. Det kanske jag gjort tidigare också, men då har jag inte följt den känslan utan istället tagit hänsyn till hennes känslor. Jag tänkte om jag inte vill så kommer hon att bli sårad, jag är ju man då måste man ställa upp, osv. Denna gång gick jag därifrån med rak rygg. Det kändes väldigt skönt....så det kanske går framåt ändå..