Ett återkommande problem i mitt liv har varit den könsuppdelade världsbilden. Det har bl a inneburit att man sett mannen som norm och därmed har respekten för kvinnor varit lägre. Jag har haft flickvänner som jag svikit på ett sätt som man aldrig skulle svika en vän. Konsekvenserna har varit dramatiska, men har kunnat rättfärdigas genom min tudelade världsbild. Jag håller på att bryta mer denna undermåliga vision, men det tar tid att bryta tankemönster. Det är ett steg framåt och två tillbaka.

Det jag har fallit tillbaka i är funderingar kring kärlek. Tankar som nästintill försvunnit när jag levde i en fast relation, men som nu återkommit med stormsteg. Hela min vakna tid rör tankar om relationer, den rätta, kärlek, förälskelse o det blir väldigt tröttsamt i längden. Det känns som om varje steg jag tar har en direkt koppling till kvinnor. Jag har missbrukat kärlek och min bekräftelsefanatism har fått orimliga proportioner. Det var så lätt att inte träffa kvinnor inledningsvis för det kändes rätt. Jag ville fortfarande ha tillbaka AO och det var inte svårt att undvika andra. Nu ser jag framemot att träffa nya människor/kvinnor, men vill inte hamna i missbruksfällan o det är en väldigt svårt balansgång. livet är spännande, men vore nästintill meningslöst utan tron på romantik o kärlek. Jag måste försöka ändra syn på tillvaron och delvis livsstil, men det är så jävla svårt. Det finns en trygghet i det gamla så det är lätt att bara gå tillbaka, men det får inte ske.....det är en ständig inre kamp o mkt står på spel...