Även om jag utvecklats på flera områden så är det väldigt mkt som återstår. Den inre harmoni o det lugn jag känt är emellanåt som bortblåst. Nu kan jag uppleva samma sociala spel, samma rädsla o otrygghet som förut. En människa som inte är avslappnad sprider otrygghet omkring sig och tvärtom givetvis. AO var/är en människa som spred lugn...jag var också det ett tag o livet var så enkelt. Nu är det komplicerat o svårt igen. Jag försöker hitta tillbaka till ruset och lugnet, men det är fruktansvärt svårt. Det kommer att ta tid o jag som trodde att det skulle gå fort att bli en bättre o lugnare människa......men skam den som ger sig. Jag är i alla fall medveten om mina problem och begränsningar. Jag kan känna mig besviken på mig själv för att det går så långsamt eller tom tillbaka. Jag vill bara vara. Ska det vara så jävla svårt...

Hej,

Det känns som om huvet är tomt på tankar. Det händer fortfarande mkt i livet, men det har börjat stagnera. Kan se framemot rutiner, ordning o reda. idag kom A. hem från sin resa från söder till norr o tillbaka igen. Mötet gick bra, hon log o skrattade. A börjar bli så medveten nu. Det är  nästan så att hon är extra snäll bara för att visa att hon tycker om en...Har hon redan börjat ta ansvar för andras känslor.....? Hemska tanke...

Livet pågår just nu, inte imorgon. Jo kanske i morgon också, men man vet aldrig. Det är så svårt att leva i nuet, att bara vara. Jag kämpar ständigt med mig själv för att bli hel o bättre. Ibland går det bra, ibland mindre bra. Två steg fram och tre steg tillbaka. Ibland tvärtom. Att det ska vara så svårt att lära känna sig själv, att finna frid o lugn. Men jag har känt det, det finns där runt hörnet bara man vågar öppna ögona.

Det är så lätt att gå tillbaka till det som var. Det finns en trygghet i det gamla. I den människan jag var innan krisen kom in i mitt liv, en kris som jag är väldigt tacksam för fortfarande, men om allt var för gäves, om jag glömmer alla insikter och mitt nya förhållningssätt till världen, vad har det då betytt? Jag träffade en tjej på krogen i lörd och hon följde med mig hem. Det var på hennes initiativ o hon var ganska söt så varför inte. Eller gjorde jag rätt? För det finns hela tiden en påtaglig rädsla att det ska bli som förr, det s ka Casanova-livet med rollspel till förbannelse...Vi träffades även på månd kväll, men då kände jag direkt att detta inte var bra. Jag blev rädd för mig själv o kände ångest. I mitt "tidigare" liv hade jag förmodligen gått hela vägen även på måndagen, men jag insåg nu att det inte kändes rätt. Det kanske jag gjort tidigare också, men då har jag inte följt den känslan utan istället tagit hänsyn till hennes känslor. Jag tänkte om jag inte vill så kommer hon att bli sårad, jag är ju man då måste man ställa upp, osv. Denna gång gick jag därifrån med rak rygg. Det kändes väldigt skönt....så det kanske går framåt ändå..

Nästa ämne att behandla gäller uppvaktning. Att låta det ta tid innan man kysser varandra eller något mer fysiskt. Jag tror detta är det bästa sättet att möta en människa....jag tror

Ett återkommande problem i mitt liv har varit den könsuppdelade världsbilden. Det har bl a inneburit att man sett mannen som norm och därmed har respekten för kvinnor varit lägre. Jag har haft flickvänner som jag svikit på ett sätt som man aldrig skulle svika en vän. Konsekvenserna har varit dramatiska, men har kunnat rättfärdigas genom min tudelade världsbild. Jag håller på att bryta mer denna undermåliga vision, men det tar tid att bryta tankemönster. Det är ett steg framåt och två tillbaka.

Det jag har fallit tillbaka i är funderingar kring kärlek. Tankar som nästintill försvunnit när jag levde i en fast relation, men som nu återkommit med stormsteg. Hela min vakna tid rör tankar om relationer, den rätta, kärlek, förälskelse o det blir väldigt tröttsamt i längden. Det känns som om varje steg jag tar har en direkt koppling till kvinnor. Jag har missbrukat kärlek och min bekräftelsefanatism har fått orimliga proportioner. Det var så lätt att inte träffa kvinnor inledningsvis för det kändes rätt. Jag ville fortfarande ha tillbaka AO och det var inte svårt att undvika andra. Nu ser jag framemot att träffa nya människor/kvinnor, men vill inte hamna i missbruksfällan o det är en väldigt svårt balansgång. livet är spännande, men vore nästintill meningslöst utan tron på romantik o kärlek. Jag måste försöka ändra syn på tillvaron och delvis livsstil, men det är så jävla svårt. Det finns en trygghet i det gamla så det är lätt att bara gå tillbaka, men det får inte ske.....det är en ständig inre kamp o mkt står på spel...      

Att känna sig värdelös i hennes ögon är nog det värsta. Från att ha varit allting, hela hennes värld, till intet på bara några månader känns tungt. Att vara närmaste vänner o sedan plötsligt vara något helt annat är en bisarr händelseutveckling. Det kanske är väldigt logiskt, men det känns svårt. svårt att acceptera, svårt att hantera o svårt att förstå. För henne har det gått så fort. Eller kommer hennes kris senare? Jag vet hur det kan kännas när man vill ut. När man vill bli fri. När det då sker känns det som om hela världen lyfts från sina axlar. Hon kanske är i en sådan fas fortfarande....Men att hon går så långt att hon vill minimera våra möten. Och det är inte så att vi bråkar eller tjafsar, jag skulle tom med säga att vi har det ganska bra tillsammans emellanåt. Så varför är hon så avvisande?

Av någon outgrundlig anledning gick jag igenom gamla mail från 2003 igår. Några av de var väldigt ångestfyllda...jag har fått så vackra mail från henne under vår paus när hon o jag skulle försöka igen. Allt står där, svart på vitt. Allt som hon ville förmedla och allt som jag skulle se....jag läste mailen då, men förstod aldrig vad hon menade. På riktigt alltså...Nu gör jag det o då känns det bara som att man vill gråta. Att allt ska ta så lång tid.  

Allt som hänt de sista månaderna är nog väldigt för mitt uppblåsta ego o det kommer säkert att gynna mig själv och min motpart i framtida relationer, men det känns ändå konstigt. Från allt till intet!

Hon har allltid varit attraheradav mig, iaf rent fysiskt, men inte ens det finns kvar. Hur har det gått till? Det kanske också är naturligt, men det har gått så fort....kommer hon att se på oss annorlunda någon gång?

Eller så är man en hopplöst fall. Jag kanske inte är förmögen att leva i tvåsamhet? Att älska o vara kär i någon i en längre tid? Men det vet jag inte idag..jag måste börja med att ge mig hän och insupa livet o i grunden vara trygg i mig själv o den jag är. Ingmar Bergman med sina nio barn och fem fruar, plus lite älskarinnor verkar inte vara den monogama typen, men han levde nog mkt för förälskelsen som inte varar så länge. Jag vet inte vad jag har levt för, inte har det dock varit förälskelsen. Jag har bytt tjejer (innan A.) som andra bytt kalsonger, men det har aldrig funnits något djup. Det har bara varit ett spel och handlat om bekräftelse. Men sökandet har hela tiden varit närvarande. När jag träffar rätt då ska allt falla på plats, då kommer jag att engagera mig o stanna kvar. Problemet var dock att jag inte gav någon en chans...

Ett annat problem har varit ansvar. Att ta ansvar för någon annan människas känslor, att spela på deras planhalva gör att man inte kan fokusera matchen. Det leder till att man börjar titta på de andra matcherna som pågår runtomkring. Att först o främst ta ansvar för sina känslor och spela matchen fokuserat leder ofrånkomligen till engagemang. och det är det som krävs för att skapa en varaktig relation med kärlek som bas... 

Ett uppblåst ego. Så kan man beskriva mitt förhållande till kvinnor. Jag vet att många tjejer faller för mitt utseende o charm. Det låter väldigt kaxigt, men så har det varit många gånger. Att erövra blev därför ett spel. Och ju mer jag spelade ju mer beroende blev jag. Med tiden utvecklades spelet och blev alltmer sofistikerat och medvetet. Man skulle kunna tro att eftersom jag hade ganska lätt att få damer så hade jag ett gott självförtroende. Och det kanske jag hade när det gällde raggning, men jag blev beroende av bekräftelse o det tyder på en brist eller otrygghet. Eller tänker jag fel? I botten finns nog ett dåligt självförtroende, eller en otrygg mansroll. Ju mer kvinnor som vill ha mig ju mer Man måste jag ju vara. Ju mer jag erövrade ju mer man blev jag. Jag har försökte bryta detta mönster o har kommit ganska långt, men fortfarande är jag väldigt osäker vad gäller seriösa o djupa relationer.

Tidigare var jag tvungen att ha ett litet övertag, hon var tvungen att älska mig mer än jag älskade henne. Om jag ville ha henne så skulle hon finnas där. Om jag hamnade i en sådan situation kände jag trygghet, men det innebar samtidigt att jag tog kvinnan ifråga för given. Jag vill inte fortsätta leva på ett sådant sätt, jag vill bryta med det gamla tradiga och tråkiga. Och då handlar det om att våga vara i underläge, våga vara beroende. Vid separationen hamnade jag i ett totalt underläge och det var inte så farligt. Me att göra det en gång till i nästa kärleksrelation är så jävla svårt eftersom jag vet knappt hur man gör. Jag är en oskuld på detta nya...men jag vill så gärna ge mig hän, bli upp över öronen förälskad och leva i nuet. Jag strävar dit...men det går bara sakta framåt.

Det är inte så lätt att komma över någon, även om relationen varit problematisk och destruktiv. När man läser tidningar och ser bilder blir minnena påtagliga. Och i minnena finns det en inbyggd sorg...Man känner en frustration över hur det blev o en sorg över att hur det skulle vara. När man läser gamla "vi föräldrar" kommer allt nära igen. Hela graviditeten, förlossningen o föräldraskapet upplevs på nytt. Vi som skulle bli så lyckliga...Det var det som var planen. Ingen förstod att lyckan och tryggheten måste komma inifrån. Kärleken vissnade som en blomma i brist på näring.  Den stora lyckan infann sig aldrig. Nu är jag på resande fot med A. hos mina släktingar. Imorse satt jag med A. i soffan samtidigt som hon drack välling. Då, i den studen, hoppades jag att det kunde bli som förr. Jag kunde se AO komma insläntrade, rufsig i håret o på dåligt humör, men istället för att titta surt på henne skulle jag lett och sagt vad vacker du är. Det hade förändrat hennes och min dag. Det kanske hade räckt med så lite så hade vi kanske kunnat lyckas, men nu är allt försent.

Vi skulle ha uppmuntrat och sett varandra istället för att förminska o kränkt varandra. Det är något jag lärt mig under denna resa. Hon var självklar för mig, jag tog henne för given o det är ett misstag jag aldrig vill göra om...Att mötas som människor och ge varandra bekräftelse och närhet är nog allt som behövs. I min värld var det inte så, i min värld skulle jag stå i centrum och få istället för att ge. Eller jag ställde nog väldigt lite krav på relationen, jag varken gav eller fick o nöjde mig med det. I en relation ska man vara beroende av varandra o man ska ställa krav annars finns det inget djup. Jag är inte över än, men sakta men säkert så tar jag mig framåt o uppåt med osäkra steg. livet är nytt....  

Även om livet kommer att bli bättre nu finns det en