Har fortfarande sorg i själen. Jag trodde jag var färdig, men så var icke fallet. Genom att möta nya tjejer har jág lyckats fly från mig själv. När jag nu är helt själv kommer mkt av känslorna tillbaka. Det är trist och jobbigt, men nödvändigt, tror jag. Jag känner inte alls samma tillförsikt inför framtiden som jag gjorde tidigare, däremot känner jag att större lugn nu. Jag kände starkt för att möta en ny människa och bygga upp något, men det var alldeles för tidigt. All den lusten har i stort sett försvunnit...jag orkar inte lära känna någon, bygga upp något, skapa en relation just nu.

AO är fortfarande väldigt närvarande känslomässigt. Även om det är mkt lättare nu kommer melankolin o nostalgin smygande....ibland vill jag att allt ska bli som förr. Men jag är övertygad om att jag nu kan bli riktigt lycklig. Det kommer att ta länge, men jag vet att det finns potential. AO kommer också att bli lyckligare, men ibland undrar jag om vi inte hade det ganska bra ändå. Hur höga krav ska man ställa på en relation? När jag pratar med vänner säger de ungefär samma sak....efter ett par år är det vardag o tristess. Ska man då gå vidare eller? Men det kanske finns riktigt  bra relationer, men en djup kärlek, där det är skönt att vara även efter en längre tid. AO beskriver sin relation till B. på ett sådant sätt. Att hon mår bra och att det känns som den stora kärleken....Är det så eller blir det samma sak därigen? Svåra frågor...inga svar....