Eller så är man en hopplöst fall. Jag kanske inte är förmögen att leva i tvåsamhet? Att älska o vara kär i någon i en längre tid? Men det vet jag inte idag..jag måste börja med att ge mig hän och insupa livet o i grunden vara trygg i mig själv o den jag är. Ingmar Bergman med sina nio barn och fem fruar, plus lite älskarinnor verkar inte vara den monogama typen, men han levde nog mkt för förälskelsen som inte varar så länge. Jag vet inte vad jag har levt för, inte har det dock varit förälskelsen. Jag har bytt tjejer (innan A.) som andra bytt kalsonger, men det har aldrig funnits något djup. Det har bara varit ett spel och handlat om bekräftelse. Men sökandet har hela tiden varit närvarande. När jag träffar rätt då ska allt falla på plats, då kommer jag att engagera mig o stanna kvar. Problemet var dock att jag inte gav någon en chans...

Ett annat problem har varit ansvar. Att ta ansvar för någon annan människas känslor, att spela på deras planhalva gör att man inte kan fokusera matchen. Det leder till att man börjar titta på de andra matcherna som pågår runtomkring. Att först o främst ta ansvar för sina känslor och spela matchen fokuserat leder ofrånkomligen till engagemang. och det är det som krävs för att skapa en varaktig relation med kärlek som bas... 

Ett uppblåst ego. Så kan man beskriva mitt förhållande till kvinnor. Jag vet att många tjejer faller för mitt utseende o charm. Det låter väldigt kaxigt, men så har det varit många gånger. Att erövra blev därför ett spel. Och ju mer jag spelade ju mer beroende blev jag. Med tiden utvecklades spelet och blev alltmer sofistikerat och medvetet. Man skulle kunna tro att eftersom jag hade ganska lätt att få damer så hade jag ett gott självförtroende. Och det kanske jag hade när det gällde raggning, men jag blev beroende av bekräftelse o det tyder på en brist eller otrygghet. Eller tänker jag fel? I botten finns nog ett dåligt självförtroende, eller en otrygg mansroll. Ju mer kvinnor som vill ha mig ju mer Man måste jag ju vara. Ju mer jag erövrade ju mer man blev jag. Jag har försökte bryta detta mönster o har kommit ganska långt, men fortfarande är jag väldigt osäker vad gäller seriösa o djupa relationer.

Tidigare var jag tvungen att ha ett litet övertag, hon var tvungen att älska mig mer än jag älskade henne. Om jag ville ha henne så skulle hon finnas där. Om jag hamnade i en sådan situation kände jag trygghet, men det innebar samtidigt att jag tog kvinnan ifråga för given. Jag vill inte fortsätta leva på ett sådant sätt, jag vill bryta med det gamla tradiga och tråkiga. Och då handlar det om att våga vara i underläge, våga vara beroende. Vid separationen hamnade jag i ett totalt underläge och det var inte så farligt. Me att göra det en gång till i nästa kärleksrelation är så jävla svårt eftersom jag vet knappt hur man gör. Jag är en oskuld på detta nya...men jag vill så gärna ge mig hän, bli upp över öronen förälskad och leva i nuet. Jag strävar dit...men det går bara sakta framåt.

Det är inte så lätt att komma över någon, även om relationen varit problematisk och destruktiv. När man läser tidningar och ser bilder blir minnena påtagliga. Och i minnena finns det en inbyggd sorg...Man känner en frustration över hur det blev o en sorg över att hur det skulle vara. När man läser gamla "vi föräldrar" kommer allt nära igen. Hela graviditeten, förlossningen o föräldraskapet upplevs på nytt. Vi som skulle bli så lyckliga...Det var det som var planen. Ingen förstod att lyckan och tryggheten måste komma inifrån. Kärleken vissnade som en blomma i brist på näring.  Den stora lyckan infann sig aldrig. Nu är jag på resande fot med A. hos mina släktingar. Imorse satt jag med A. i soffan samtidigt som hon drack välling. Då, i den studen, hoppades jag att det kunde bli som förr. Jag kunde se AO komma insläntrade, rufsig i håret o på dåligt humör, men istället för att titta surt på henne skulle jag lett och sagt vad vacker du är. Det hade förändrat hennes och min dag. Det kanske hade räckt med så lite så hade vi kanske kunnat lyckas, men nu är allt försent.

Vi skulle ha uppmuntrat och sett varandra istället för att förminska o kränkt varandra. Det är något jag lärt mig under denna resa. Hon var självklar för mig, jag tog henne för given o det är ett misstag jag aldrig vill göra om...Att mötas som människor och ge varandra bekräftelse och närhet är nog allt som behövs. I min värld var det inte så, i min värld skulle jag stå i centrum och få istället för att ge. Eller jag ställde nog väldigt lite krav på relationen, jag varken gav eller fick o nöjde mig med det. I en relation ska man vara beroende av varandra o man ska ställa krav annars finns det inget djup. Jag är inte över än, men sakta men säkert så tar jag mig framåt o uppåt med osäkra steg. livet är nytt....  

Även om livet kommer att bli bättre nu finns det en