Att känna sig värdelös i hennes ögon är nog det värsta. Från att ha varit allting, hela hennes värld, till intet på bara några månader känns tungt. Att vara närmaste vänner o sedan plötsligt vara något helt annat är en bisarr händelseutveckling. Det kanske är väldigt logiskt, men det känns svårt. svårt att acceptera, svårt att hantera o svårt att förstå. För henne har det gått så fort. Eller kommer hennes kris senare? Jag vet hur det kan kännas när man vill ut. När man vill bli fri. När det då sker känns det som om hela världen lyfts från sina axlar. Hon kanske är i en sådan fas fortfarande....Men att hon går så långt att hon vill minimera våra möten. Och det är inte så att vi bråkar eller tjafsar, jag skulle tom med säga att vi har det ganska bra tillsammans emellanåt. Så varför är hon så avvisande?

Av någon outgrundlig anledning gick jag igenom gamla mail från 2003 igår. Några av de var väldigt ångestfyllda...jag har fått så vackra mail från henne under vår paus när hon o jag skulle försöka igen. Allt står där, svart på vitt. Allt som hon ville förmedla och allt som jag skulle se....jag läste mailen då, men förstod aldrig vad hon menade. På riktigt alltså...Nu gör jag det o då känns det bara som att man vill gråta. Att allt ska ta så lång tid.  

Allt som hänt de sista månaderna är nog väldigt för mitt uppblåsta ego o det kommer säkert att gynna mig själv och min motpart i framtida relationer, men det känns ändå konstigt. Från allt till intet!

Hon har allltid varit attraheradav mig, iaf rent fysiskt, men inte ens det finns kvar. Hur har det gått till? Det kanske också är naturligt, men det har gått så fort....kommer hon att se på oss annorlunda någon gång?