Det är så jobbigt att inte kunna sova. Precis när jag skulle slumra in vid 23-tiden så vaknade A. Jag försökte söva om henne utan att lyckas så jag tog henne till min säng o där somnade hon till slut. Men hon har vaknat mest hela natten o jag har inte kunnat sova. Beroende på dels A., men också mina tankar kring AO. Det är svårt att acceptera dessa svängningar. Det har känts så bra i tre dagar o så plötsligt vänder det. Men det är väl det som är livet. Jag är så glad att detta hänt mig. Det var tvunget att ske förr eller senare. The sooner the better...

Jag har mått så bra i några dagar o börjar undra om livet faktiskt kan vara såhär bra, men sen vänder det igen. Man får ont i magen och livet känns glädjelöst. Det är så svårt att vara bra för A. när det känns så. Har bara sovit 2 timmar inatt, men man måste bita ihop o underhålla A. Hitta på något så att hon får utlopp för sin energi.

Jag saknar AO så mkt. Satt och läste vår mailkorrespondans från 2004. Det kändes så bra när jag läste hennes mail och att jag faktiskt hade börjat förstått något om livet, men det föll i glömska när vi väl blev ett par i Sverige. Åhh vad jag älskar människan AO, för den hon är....Hur ska jag klara detta? 

Jag träffade en gammal kompis igår somjag inte sett på länge. Vi pratade givetvis om min nuvarande, nästintill absurda, situation och mitt och hennes liv. Hon berättade saker som jag glömt. Hon berättade att redan för många år sedan var jag en sökare av stora mått. Jag trodde då att bara jag träffade rätt kvinna så skulle jag bli hel igen. Då skulle allt bli bra. Jag förstod inte att jag måste bli hel först för att kunna älska på riktigt. Det går inte att ge sig hän om man inte vågar och det är det kärlek handlar om. När jag då träffade AO så blev jag både attraherad och intresserad, men aldrig förälskad. Jag trivdes med henne och kände en stark åtrå. Jag kände igen mig i hennes bakgrund och kanske på ett undermedvetet sätt så jag nog hennes inre kraft. Och på så och vis är det hon som har räddat mig. Hon o mitt barn. Det tog fem år, men till slut hittade jag mig själv o kunde förlåta världen.

Jag har mått dåligt i många år och det kan man se så tydligt såhär i efterhand.  Man jämför då o nu.  Nu ser jag människor på ett helt nytt sätt. Jag kan förstå kärlek, jag kan bli förälskad. Jag kan bli attraherad av o kär i människan AO. Då kan man faktistk känna åtrå hela livet. Jag har alltid trott att man måste byta ut kvinnan var tionde år eftersom kroppen förfaller, men så  är det bara om man är attraherad av kroppen, av ytan och inte människan. Just nu känns livet ganska underbart.....dalarna har nästan försvunnit och det känns nästan euforiskt. Jag har inget försvar, jag slåss inte mot världen och det känns så skönt inombords. Tidigare tävlade jag bara, jag såg kvinnor som prispokaler, och när det passade så skaffade jag en flickvän. För att det passade in i mitt livsprojekt. Alltid framåt, aldrig nu, bara framåt.

Om jag nu fick frågan: Om du visste att du skulle dö om en vecka, vad skulle då göra då? Jag skulle då svara, ungefär det jag gör nu....Jag är nöjd med mitt liv, jag är stolt över mig själv. För bara ett par månader sedan hadej jag förmodligen svarat: upplevelser, droger, alkohol, kvinnor....

Jag funderade idag på vår dotter A. Om hur hon kommer att bli när hon blir stor. Såklart kommer hon att bli vacker. Det tycker nog alla föräldrar, men hur kommer hennes själ att vara? Hennes mor har en väldigt vacker själ och det har jag med. Skillnaden är att jag aldrig  vågat eller kunnat visa min själ för någon. Vilket såklart är tragisk, men det positiva är att det sker nu och inte någon gång i framtiden. Det är så skönt att vara sig själv o inte spla några spel. Att inte bygga sitt liv på vad som förväntas. Om man inte är trygg i sig själv måste man hela tiden anpassa sig och göra våld på sig själv. Det finns inget alternativ. När man väl vågar ta steget och sluta agera....då infinner sig ett otroligt lugn. Det finns ingen anledning att vara någon annan utan folk får acceptera den man är. Dettta har jag läst så många gånger, men aldrig förstått förrän nu...Nu börjar Livet!

Hej,

Jag ser Dig på ett helt nytt sätt. Tidigare har jag "förälskat" mig i bilden av romantik och kroppar. Nu börjar jag förstå vad riktig kärlek är. När jag ser Dig nu blir jag varm i hela kroppen. Jag ser människan och håller på att bli förälskad i den människan. Jag ser andra människor på ett nytt sätt också. Och det är ganska underbart. Det blir en absurd situation när du är förälskad i en annan och vill leva med honom och jag håller på att bli kär i Dig på riktigt. När man väl blir kär i en människa så ser man inte "defekter". De detaljerna blir inte viktiga.

Du är en fantastisk människa som inte kunnat eller vågat se tidigare. Du är otroligt modig, du är varm, du är ett socialt fyrverkeri, du är unik och otroligt speciell. Jag har sett din kropp och jag har sett bilden av oss tillsammans och den åtrå jag känt har jag blandat ihop med kärlek....Jag vill ge Dig hela världen...

Älskar Dig 

forts

Jag köpte lägenheten o sedan gick vi hem o åt tillsammans. Farfar, jag, AO o A. J mådde plötsligt jättebra. Jag pratade med pappa på vägen hem om vår AO och min relation, men även om pappas o min relation. Det är första gången jag gjort det o det kändes fantastiskt. Det har inte varit möjligt tidigare. Jag har tänkt tanken, men det har inte gått, men plötsligt är det inga problem. Jag har tidigare förmodligen försökt straffa honom, inte släppa in honom i mitt liv, bara prata nonsens. Nu går det och det är underbart. Jag har nog förlåtit honom i hjärtat. Jag håller på att förlåta världen och allt bara lossnar.

Efter middan åkte jag till träningen fast AO ville att jag skulle stanna. Men jag kan inte vara där för henne nu. Det måste hon förstå. Hon kan inte komma till mig o gråta så länge hon träffar någon annan. Det är faktiskt riktigt taskigt och det är samtidigt svårt att se allvaret i situationen. Vad som verkligen håller på att hända med oss. Hon kände sig så liten och ville kramas och tanken var att hon skulle sova i sin mors lägenhet, men det blev inte så. Det gick väl bra ändå, men det funkar inte att hålla på såhär. Jag hamnar i en hopplös situation. Jag kan inte gå någonstans, jag måste vara kvar här och hon söker tröst.

Men livet kändes underbart igår kväll. Ett riktigt glädjerus....som jag inte känt på några dagar nu. Sen berättade en träningskompis att hon hade fått mina insikter för 10 år sedan och när man väl fått de går det inte att återvända. Det låter riktigt bra för jag har varit rädd att detta ska vara övergående, en fas som jag tar mig igenom o så blir jag den människa jag  var tidigare, en människa jag inte varit stolt över. Hon sa att jag är mer en Coelho-människa än det andra....

Jag sov borta under natten o på morgonen kom jag hem till lägenheten för att min ex sambo skulle till jobbet. Vi har löst det så tillfälligt att vi nyttjar en annan lägenhet så vi inte behöver träffas ständigt o jämt. Men dagen började ganska dåligt. A. hade vaknat på fel sida och  det var gnäll, men sen lossnade det lite när jag besökte dagis där A. ska börja i september. Efter lunchen kändes det som om all glädje försvann. Ingenting kändes roligt...Jag gick runt med A. på stan för att jag inte ville gå hem. Hon somnade till slut och jag begav mig hemåt. Hon sov dock alldeles för kort tid o jag hade ingen energi att leka med henne. Då får man dåligt samvete o mår ännu sämre. Jag var tvungen att gå ut med henne igen för hon var helt omöjlig. Det var bara att bita ihop.....

Vid halvtre kom farsan för att agera barnvakt när vi skulle på familjerådgivning. Jag hade höga förhoppningar, men det kändes inte som att teraputen var objektiv. Hon var kritisk till min ex sambos agerande....och ifrågasatte mkt. Kändes väldigt konservativ. Men efter samtalet så promenerade vi hem och pratade om detta. Och vi fann varandra......i detta samtal.

Min ex sambo AO gjorde klart att hon inte vill leva med mig och terapeuten kanske blev chockad av detta. Vad vet jag? När vi kom hem så lossnade mkt av ångesten. Farsan och jag skulle titta på en ny lgh till mig och även skriva kontrakt  om vi var nöjda ochh det var vi.     

Det sägs att tiden läker alla sår. Men egentligen är det väl så att man lär sig att leva med såren. Ärren finns alltid kvar. Jag har levt ett liv på andras försväntningar. Det gällde att leva upp till en roll eftersom jag inte var trygg i mig själv. Jag är så less på detta så jag håller på att kräkas. Jag kommer ihåg en period för några år sedan när jag var singel och "levde" livet. Jag trodde att ha kul var samma sak som att vara lycklig. Jag kommer ihåg att jag träffade mkt människor, var på många fester, hängde mkt på krogen, men samtidigt var det jävligt tomt.

Jag försökte leva upp till nåt ideal. Jag skulle uppleva så mkt som möjligt på kort tid, kunde aldrig sitta still, ville alltid bort. Jag var mannen som gick hem med tjejer. Jag var mannen som drack mest. Jag var mannen som inte hade några svaga sidor. Jag var allt och inget. Det var min roll, en roll jag aldrig trivdes med kan jag se såhär i efterhand. NU har jag slängt alla roller överbord o försöker navigera på ett stormigt hav. Det är skrämmande, men samtidigt något helt nytt. Livet utanför murarna har börjat som Lundell sjunger.

Jag kommer ihåg mornarna när man vaknade borta. Hos någon ny kvinna. Jag vågade inte sova själv för jag var rädd för känslan, för ångesten. Men varje gång jag gjorde detta mådde jag sämre o sämre eftersom det inte var JAG. Jag var tvungen att leva upp till de förväntningar som fanns på mig. Jag kunde inte gå hem till en tjej och bara hänga. Jag trodde att det förväntades mer.....Varje gång det skedde kändes det som om min själ blev knullad i röven. Jag förstod det inte då, men nu är det uppenbart...

Jag tänker inte spela mer. Jag tänker vara huvudrollen i mitt eget liv hädanefter. Jag är stolt över mig själv för dessa insikter och att jag vågar ta tag i de. Att jag vågar se att mitt liv varit ganska tomt, utan varken upp eller nergång. Jag vågar vara i underläge, jag vågar vara svag o det är en enorm styrka. Det ska göra ont att leva, men det ska vara gott också...