Hej,

Jag har nu förlåtit mig själv o världen och det känns så lätt att leva. Luften är så lätt att andas. Jag är så harmonisk o stolt över mig själv. Jag tycker om mig själv o det är en väldigt skön känsla. Jag mår så bra vissa stunder att man borde skämmas. Men hur kunde jag bli den jag var? Jag kan såhär i efterhand se att föraktat mig själv under så lång tid. Jag har inte förtjänat att må bra. Jag har till o med tyckt synd om mig själv. När någon har försökt älska mig har jag bara föraktat de. För hur kan man vara så dum att man älskar någon som inte förtjänar det. AO älskade mig till döds. Hennes kärlek skulle räcka till för att jag skulle börja älska mig själv. Det fungerade såklart inte....ingen kärlek räckte till. Jag behandlade henne illa o då älskade hon mig ännu mer....då kände jag bara mer förakt. Efter ett tag orkade hon inte längre. Jag vet ingen på jorden som skulle orka så länge som hon gjorde? Jag är så tacksam för hennes närvaro. Hon gjorde mer än vad någon kan förtjäna. Alla goda krafter gjorde jag om till desktruktiva...

Min kvinnosyn var unken. Jag såg kvinnor som prispokaler och objekt. Jag så kvinnor som kön först o främst. Det måste jag leva med. Jag måste leva med mig själv o för det jag gjort. Jag skrattade åt de. För varje ny kvinna jag träffade steg föraktet eftersom de "alla" ville älska mig...

Föraktet var såklart riktat mot mig själv, men nu har det vänt. A. har nog betytt väldigt mkt i sammanhanget. Hon älskar mig utan förbehåll o jag älskar henne mer än något annat. När det väl vänder och man börjar tycka om sig själv och förlåter sig själv blir allt så glasklart. Världen och människor framträder....att se AO på ett helt nytt sätt gör mig förbryllad och förälskad. Tidigare var jag så rädd att falla tillbaka, att glömma allt o bli den jag var, men har nu insett att det inte kommer att hända. Hur ska man kunna oförlåta? Hur ska man kunna gå tillbaka när man väl hittat sig själv? Jag var livrädd för detta, men inte längre. I detta sammanhang var jag rädd för att hamna i en roll med AO, precis som förr, men vår relation kommer aldrig att bli sig lik. Vad som än händer. För det går inte att gå tillbaka. Jag vill dela mitt liv med människan AO, jag vill följa med henne på hennes resa. Orden är alldeles för fattiga o tomma för att beskriva människan AO och mina känslor för henne så jag ger upp. Dags att gå....