Jag träffade en gammal kompis igår somjag inte sett på länge. Vi pratade givetvis om min nuvarande, nästintill absurda, situation och mitt och hennes liv. Hon berättade saker som jag glömt. Hon berättade att redan för många år sedan var jag en sökare av stora mått. Jag trodde då att bara jag träffade rätt kvinna så skulle jag bli hel igen. Då skulle allt bli bra. Jag förstod inte att jag måste bli hel först för att kunna älska på riktigt. Det går inte att ge sig hän om man inte vågar och det är det kärlek handlar om. När jag då träffade AO så blev jag både attraherad och intresserad, men aldrig förälskad. Jag trivdes med henne och kände en stark åtrå. Jag kände igen mig i hennes bakgrund och kanske på ett undermedvetet sätt så jag nog hennes inre kraft. Och på så och vis är det hon som har räddat mig. Hon o mitt barn. Det tog fem år, men till slut hittade jag mig själv o kunde förlåta världen.

Jag har mått dåligt i många år och det kan man se så tydligt såhär i efterhand.  Man jämför då o nu.  Nu ser jag människor på ett helt nytt sätt. Jag kan förstå kärlek, jag kan bli förälskad. Jag kan bli attraherad av o kär i människan AO. Då kan man faktistk känna åtrå hela livet. Jag har alltid trott att man måste byta ut kvinnan var tionde år eftersom kroppen förfaller, men så  är det bara om man är attraherad av kroppen, av ytan och inte människan. Just nu känns livet ganska underbart.....dalarna har nästan försvunnit och det känns nästan euforiskt. Jag har inget försvar, jag slåss inte mot världen och det känns så skönt inombords. Tidigare tävlade jag bara, jag såg kvinnor som prispokaler, och när det passade så skaffade jag en flickvän. För att det passade in i mitt livsprojekt. Alltid framåt, aldrig nu, bara framåt.

Om jag nu fick frågan: Om du visste att du skulle dö om en vecka, vad skulle då göra då? Jag skulle då svara, ungefär det jag gör nu....Jag är nöjd med mitt liv, jag är stolt över mig själv. För bara ett par månader sedan hadej jag förmodligen svarat: upplevelser, droger, alkohol, kvinnor....

Jag funderade idag på vår dotter A. Om hur hon kommer att bli när hon blir stor. Såklart kommer hon att bli vacker. Det tycker nog alla föräldrar, men hur kommer hennes själ att vara? Hennes mor har en väldigt vacker själ och det har jag med. Skillnaden är att jag aldrig  vågat eller kunnat visa min själ för någon. Vilket såklart är tragisk, men det positiva är att det sker nu och inte någon gång i framtiden. Det är så skönt att vara sig själv o inte spla några spel. Att inte bygga sitt liv på vad som förväntas. Om man inte är trygg i sig själv måste man hela tiden anpassa sig och göra våld på sig själv. Det finns inget alternativ. När man väl vågar ta steget och sluta agera....då infinner sig ett otroligt lugn. Det finns ingen anledning att vara någon annan utan folk får acceptera den man är. Dettta har jag läst så många gånger, men aldrig förstått förrän nu...Nu börjar Livet!

Hej,

Jag ser Dig på ett helt nytt sätt. Tidigare har jag "förälskat" mig i bilden av romantik och kroppar. Nu börjar jag förstå vad riktig kärlek är. När jag ser Dig nu blir jag varm i hela kroppen. Jag ser människan och håller på att bli förälskad i den människan. Jag ser andra människor på ett nytt sätt också. Och det är ganska underbart. Det blir en absurd situation när du är förälskad i en annan och vill leva med honom och jag håller på att bli kär i Dig på riktigt. När man väl blir kär i en människa så ser man inte "defekter". De detaljerna blir inte viktiga.

Du är en fantastisk människa som inte kunnat eller vågat se tidigare. Du är otroligt modig, du är varm, du är ett socialt fyrverkeri, du är unik och otroligt speciell. Jag har sett din kropp och jag har sett bilden av oss tillsammans och den åtrå jag känt har jag blandat ihop med kärlek....Jag vill ge Dig hela världen...

Älskar Dig