Ordet smakar beskt i munnen. Jag försöker ta ordet i min mun, men det går knappt. Att separera. Det är där vi står nu. Jag hatar ordet, jag hatar avsked, jag hatar när något tar slut, när något man trott på upphör. Jag är alldeles för sentimental och nostalgisk för att klara uppbrott bra. Det känns dock i kroppen o hjärtat att det aldrig kommer att bli VI två igen. Jag kan inte se oss två i framtiden, längre. Det kunde jag göra igår. Men det känns som att vår historia och vårt bagage inte kommer att fungera ihop. Vi kanske kan bli nära vänner om min åtrå försvinner. Och åtrån har faktiskt avtagit. Åtrån har varit riktigt tung att bära. Jag har aldrig känt något liknande i hela mitt liv. Bara när hon är i närheten så pulsar det i hela kroppen, när jag ser hennes uppenbarelse så står den i givakt, bara jag ser hennes kläder så reagerar jag starkt. Det känns nästan sjukligt....men den har som sagt avtagit något. Det blir lite lättare, men samtidigt lite tråkigare... 

Hur kan saker ske så plötsligt? Bara över en natt. Livet känns inte glädjefyllt nu, men betydligt lättare. Jag väntar på nästa rus...och jag tror det kommer snart. Jag har fortfarande med mig mina insikter. Jag pratade med min syster igår....allt faller på plats. Att livet kan vara skrämmande o fantastiskt på samma gång hade jag ingen aning om....

Jag kan heller inte vara bitter. AO har lagt ner sin själ på mig. Hennes energi är slut. Hon har slutligen räddat mig. Jag kan bara vara tacksam. Hon har smält isen med sin värme. Vilken fantastisk människa. Men det är åndå sorgligt med avsked. Sen gör det fortfarande lite ont att hon ser på honom som hon kanske såg på mig en gång, att hon tar i honom som hon tog på mig en gång, att han ser på henne på ett sätt som jag kanske aldrig kunde. Det sorgligaste är nog att jag inte kunde ge henne hela världen. Jag får ge henne det nu. Även om det inte handlar om kärlek så kan jag upphöja henne för hennes skull...jag tror hon mår bra av det. Jag tror tom att jag mår bra av det....Jag tror att även A. mår bra av det.

Nu är det dags att gå vidare och dela med sig av sig själv. Att glädje människor....Att ge.