Jag trodde stolthet var att aldrig förlora ansiktet. Alltid ha ett övertag, att aldrig förlora en strid, att aldrig egentligen offra något. Idag, just idagm är jag stolt över mig själv för att jag vågat visa vad jag känner, jag har vågat blottat mig, jag har vågat hamna i underläge, jag har lagt ner vapnen. Och har aldrig känt mig så stark och lugn.  Att glida igenom livet utan att verkligen känna något känns meningslöst. Man har bara ett kort liv på jorden och då bör man i alla fall ha känt mycket. Livet ska göra ont annars är det inget liv....Livet ska också vara glädje...annars är det inget liv. Livet ska levas för fullt, inte i halvfart.

Att betrakta livet som ett projekt som jag gjort gör att man aldrig kan leva i nuet bara i framtiden. Allt följer en utstakad väg, utan större hinder. Då ska jag börja jobba, då ska jag träffa någon, då ska jag skaffa två barn, då ska jag resa utomlands, då ska jag köpa hus. Och allt bara fortsätter. Ett livslångt projekt med tydliga skyddsnät. Alltid ryggen fri om det börjar blåsa, aldrig engagera sig på riktigt om man måste dra, aldrig, aldrig chansa. För första gången i mitt liv har det inte blivit som planerat och det känns både underbart o skrämmande. Livet är det som pågår när man tänker på framtiden. Att förstå det i hjärtat är en bra början...

Mitt ex föreslog att vi skulle göra något ikväll. Jag vet att jag mår dåligt att dessa möten, men kan såklart inte säga nej. Ingen karaktär där inte, ingen stolthet eller prestige, men det känns ganska bra. Att inte kontrollera livet just nu... följa sitt hjärta fast det gör ont..

Efter "överfallet" blev jag helt skakis. Hade jag den förmågan? Jag trodde jag kände mig själv. Att jag hade koll. Att med "våld" stjäla en kyss kanske låter ofarligt och hon tog det med ett leende, men för mig kändes det inte bra. Så kan man ju inte göra....Men det var något annat som tog överhanden. Jag bromsade mig själv efter fem sekunder o kopplade in hjärnan....Jag sa förlåt och hon tyckte det var OK.

Hur ska  man förklara något så någon  annan förstår. Det är svårt att beskriva känslor. Denna kris som jag är mitt uppe i har hittils gett mig så mkt. Nya insikter om livet. Det är saker man läst men aldrig förstått. Jag vill ha tillbaka henne samtidigt som jag vet att det inte går nu. Jag är stolt över den person jag är idag. Jag vill inte bli den jag var igår. Skulle vi försöka igen nu...skulle jag bli den jag inte vill vara. Men det är så svårt. Jag orkar inte vara rationell. Vill träffa henne hela tiden fast det gör ont. Det bästa vore att träffas  så lite som möjligt, men det går inte just nu. Jag som har varit så klok i 20 år kanske behöver vara lite irrationalitet. Även fast det gör ont. Jag kanske behöver dunka huvet blodigt i väggen flera gånger. Jag kan inte motstå henne, åtrår henne så jag går sönder. Igår tog jag några kyssar och skämdes ögona ur mig efteråt. Jag har aldrig agerat så emotionellt.

Det är svårt, men jävligt rätt. Livet handlar om upp och nergång inget jävla grådask..