Efter en tung helg på kryssning börjar nu läget att stabilisera sig. Jag har börjat acceptera situationen o tar inte längre på mig hela skulden. När man väl accepterar att det är slut blir livet sorgligt. Tidigare levde jag mellan hopp o förtvivlan o nu är det bara förtvivlan kvar, men det känns ändå på något sätt stabilt. O jag vet att det vänder snart...A. har varit helt underbar idag. Hon en snäll och glad o kan tom leka själv om det krisar. Men jag känner att jag har en massa lust att vara o leka med henne. Så dagen har börjat riktigt bra. Det är ju ändå så att hon är det viktigaste. Hennes väl o ve!