Det sägs att tiden läker alla sår. Men egentligen är det väl så att man lär sig att leva med såren. Ärren finns alltid kvar. Jag har levt ett liv på andras försväntningar. Det gällde att leva upp till en roll eftersom jag inte var trygg i mig själv. Jag är så less på detta så jag håller på att kräkas. Jag kommer ihåg en period för några år sedan när jag var singel och "levde" livet. Jag trodde att ha kul var samma sak som att vara lycklig. Jag kommer ihåg att jag träffade mkt människor, var på många fester, hängde mkt på krogen, men samtidigt var det jävligt tomt.

Jag försökte leva upp till nåt ideal. Jag skulle uppleva så mkt som möjligt på kort tid, kunde aldrig sitta still, ville alltid bort. Jag var mannen som gick hem med tjejer. Jag var mannen som drack mest. Jag var mannen som inte hade några svaga sidor. Jag var allt och inget. Det var min roll, en roll jag aldrig trivdes med kan jag se såhär i efterhand. NU har jag slängt alla roller överbord o försöker navigera på ett stormigt hav. Det är skrämmande, men samtidigt något helt nytt. Livet utanför murarna har börjat som Lundell sjunger.

Jag kommer ihåg mornarna när man vaknade borta. Hos någon ny kvinna. Jag vågade inte sova själv för jag var rädd för känslan, för ångesten. Men varje gång jag gjorde detta mådde jag sämre o sämre eftersom det inte var JAG. Jag var tvungen att leva upp till de förväntningar som fanns på mig. Jag kunde inte gå hem till en tjej och bara hänga. Jag trodde att det förväntades mer.....Varje gång det skedde kändes det som om min själ blev knullad i röven. Jag förstod det inte då, men nu är det uppenbart...

Jag tänker inte spela mer. Jag tänker vara huvudrollen i mitt eget liv hädanefter. Jag är stolt över mig själv för dessa insikter och att jag vågar ta tag i de. Att jag vågar se att mitt liv varit ganska tomt, utan varken upp eller nergång. Jag vågar vara i underläge, jag vågar vara svag o det är en enorm styrka. Det ska göra ont att leva, men det ska vara gott också...